Låt barnen ta det i sin takt

Idag, 4 juli för ett år sedan var han beräknad att få komma ut till oss och se världen för första gången. Istället blev ankomsten 13 dagar tidigare pga mitt planerade kejsarsnitt som bestämdes i sista stund. Min älskade son: vilket år vi har haft och jag ser så mycket fram emot att få följa dig genom livet och se dig utvecklas, ta dig an livets utmaningar och få se vad du blir för en person. Tack för att du valde att komma till just oss! <3

Jag har inte skrivit så mycket om just Liam på ett bra tag nu utan mer i stora drag i vår vardag men jag har fått lite frågor från er där ni undrar hur det har gått gällande fontanellen som växte ihop för tidigt, hur han utvecklas och vad som händer i hans liv helt enkelt. Jag tycker att det är jättekul att ni frågar så därför ska jag dra en liten sammanfattning.

I början av året så var vi på barnsjukhuset för att följa upp med en läkare kring fontanellen som man konstaterat har slutit sig tidigare än normalt och då såg de inga orostecken alls, han följer sin utveckling fint, är med i matchen när man pratar med honom och ingen konstig form på huvudet. Det är detta de primärt kollar på. Vi skulle få komma på 10-samt 12-månadersbesök hos dem för ytterligare uppföljning och förstås fortsätta med besöken hos BVC precis som vanligt där de också håller koll.

Vi har faktiskt inte varit på några utav de besöken ännu utan bara gått hos BVC. Jag tror ändå att man känner sitt barn bäst och varken vi eller våran sköterska tycker att huvudet har förändrats på något annorlunda sätt, måtten följer kurvan jättefint och Liam själv är pigg och glad. Därför har jag inte heller efterfrågat kontroll, däremot kan jag känna att det är dags till hösten om vi inte fått någon kallelse innan dess. Dels för att såklart få ett OK från barnläkaren men också att efter det återigen försöka få en barnförsäkring som vi tidigare blivit nekade pga det här med fontanellen.

I torsdags var vi på 1-årskontrollen med läkarbesök och vaccin. Just vaccinet är något jag tycker är jättejobbigt för att det gör så ont i mammahjärtat när Liam blir ledsen, dock gick det väldigt mycket bättre den här gången och han grät bara en kort stund efteråt. Jag är oerhört tacksam över att vi har världens bästa sköterska, det gör det hela mycket lättare. Längd och vikt visade 73 cm och 9,4kg så även där följer han sin kurva. Han är rätt liten och har varit sedan han föddes så det ser jättefint ut just för honom och sköterskan säger varje gång att han verkar så glad och ser ut att må väldigt bra vilket betyder mycket för mig som förälder att höra. Att få ett kvitto på att man gör ett bra jobb är inget man kan få för mycket utav.

På hemmaplan har det varit full fart sedan den dagen Liam förstod att han kunde ta sig fram på egen hand. Nu ställer han sig mot saker, klättrar, står själv och vi tränar dagligen på att gå (främst han och pappa eftersom jag har svårt att träna detta med honom) och det ser vi att det inte är långt borta. Det är något som kan göra mig ledsen, föräldrar som nästan tävlar med varandra om vems barn som gör det ena och det andra först. Varför är det så himla viktigt? Låt barnen ta det i sin egna takt, det kommer när tiden är rätt. Att Liam inte går själv än är något jag absolut inte oroar mig för än, han har precis blivit ett år och vår sköterska ser inga konstigheter med det heller. Upplever ni som har barn att det är mycket jämförelser och mer tävlingsattityd föräldrar emellan?

Kommentera, prenumerera & dela, glöm inte heller att gilla min Facebooksida och följa mig på Instagram. Tack! <3

Tagged , , , , ,

Kommentera