Storytime #2 "Det är du som bestämmer när din gräns är nådd"

Okej, ett nytt försök att få ihop det här inlägget efter två timmars kämpande med att få Liam att somna och nu har jag nog lyckats verkar det som 🙂

Ikväll tänkte jag köra en Storytime, det var ett tag sedan nu och många av er uppskattade när jag öppnade upp mig förra gången så därför tyckte jag att det var passande nu ikväll.

Året var 2005 och jag gick då i sjätte klass på en ny skola då den föregående skolan bara hade klasser upp till femman. Jag har egentligen aldrig haft så många klasskamrater i skolan som jag umgicks med på rasterna men jag var heller inte osams med någon i klassen eller så speciellt utstött utan jag höll mig automatiskt i bakgrunden. Likadant var det då, jag hade en tjej i samma klass som jag hängde lite med mellan lektionerna men mer var det inte. Till skillnad från förra skolan så var ju detta en skola med elever upp till årskurs 9 vilket man på den tiden tyckte var så stora grabbar och tjejer, ja ni vet nog själva hur det kändes ibland.

Jag kände rätt fort att jag inte riktigt trivdes och kände mig inte alls lika trygg som jag gjort innan. Det blev bara värre under året och en dag rann det över. Men vad var det då egentligen som hände?

Alldeles för många gånger har jag läst och hört om människor som fått utstå en massa elaka ord dagligen, kanske till och med blivit utsatt för fysisk och våldsam mobbing. Som tur är så är jag inte en av dem, visst har jag fått höra en massa hemska ord som har satt sina spår men jag har aldrig blivit slagen eller liknande. MEN, det finns andra saker som är så vidrigt jobbigt fast det kanske inte låter så allvarligt och det är ständiga blickar; inte vanliga blickar som man kan ge utan att det är något utan dessa intensiva, obehagliga och hatiska blickarna som man alltid känner av oavsett om man ser personen i fråga i ögonen eller inte.

Dessa blickar dagligen så fort jag kom ut ur klassrummet. På den tiden gick jag med rullator och bara det drog till sig blickar eftersom jag inte går på samma sätt som en icke-funktionsnedsatt person. De var fyra killar som allt som oftast stod utanför det klassrum jag befann mig i, som att de riktigt väntade på att jag skulle komma ut så de fick stå där och ge ifrån sig sina uppriktigt sagt äckliga flin.

Tänk er själva att dag efter dag känna er iakttagna på ett nedvärderande sätt, att ständigt se dessa personer hur de flinar åt dig och ger dig blickar som faktiskt bara innehåller rent hat. Det gick till en gräns tills de lyckats få ner mitt självförtroende och min självkänsla såpass och jag började känna mig rädd och osäker på mig själv.

Vad var det för fel på mig? Vad hade jag gjort dem? Skulle de helt plötsligt börja göra mig illa fysiskt också? Det gjorde de inte men blickarna och de taskiga flinen tog aldrig slut.

En dag när det var lunch satt jag och tjejen jag umgicks med i matsalen. Jag hade en stor klump i magen av oro och självhat och bara pillade i maten, min matlust var som bortblåst vilket en personal från fritidsgården uppmärksammade då jag nästan alltid var den som visade mig glad utåt. Ville inte vara den som belastade folk med saker eller ”skvallra” om saker så att jag riskerade att råka mer illa ut.

När hon kom fram och frågade orden ”hur mår du?”, då brast det. Tårarna bara rann. Jag orkade inte stå ut med att vara tyst längre. Jag fick följa med till fritidsgården där jag efter en stund med gråt lyckades berätta allt. Dessutom fick jag reda på i efterhand att många i min klass hade sett mig börja gråta i matsalen och blivit uppriktigt oroliga, personer som knappt sagt hej innan.

Det jag vill få sagt med att ha delat med mig av det här är att det finns så enormt många varianter av mobbning. Det behöver inte innebära fysiskt våld eller ord. Det räcker mer än väl med det jag fick stå ut med och det är ingenting man ska acceptera. Jag önskar att jag hade vågat säga till någon vuxen tidigare, men jag vet själv att man är livrädd för att göra det när man är mitt i det.

Låt INGEN utsätta er för något som ni inte tycker känns okej, det är ni som avgör vart gränsen går och ingen annan. Det är inte er det är fel på. Vi alla duger precis som vi är.

Glöm inte att gå in och Gilla bloggens Facebook-sida som ni hittar här, tusen tack! ❤ Till höger hittar ni även min Instagram som är helt fri att följa.

Skärmavbild 2018-01-13 kl. 20.15.42

 

Tagged , ,

8 thoughts on “Storytime #2 "Det är du som bestämmer när din gräns är nådd"

  1. Precis så är det, helt galet hur världen ser ut egentligen. Funktionsnedsättningen gör en ju inte till en annan person, skulle själv säga att jag lever precis samma härliga liv som alla andra bara på mitt egna sätt 🙂 Tycker det är viktigt att tala om hur det var och fortfarande är, framförallt för dessa som utsätts för det här i tystnad. Man är aldrig ensam <3

  2. Mobbing är aldrig okej , sen kvittar det om man har funktionsnedsättningen eller vad det kan vara.. Har själv varit mobbad, min sambo blev mobbad som lite då hon både hade läpp och gomspalt.
    Att mobba någon för hur de ser ut eller vad det än kan vara är så fel och jag tar må redigt dåligt av sånt..

    Bra skrivet av dig och starkt..

  3. Men usch då. Vad jobbigt. Jag var själv en person som stod i bakgrunden och jag blev mobbad pga mitt vita pigment. Blev kallad för spöke!

    Låt ingen trampa på dig!!! ❤

Kommentera