Orken räcker snart inte till längre.

Ni vet en sådan dag då man bara känner för att lägga sig under täcket och inte vakna förrän nästa dag, just en sån har jag haft idag från strax efter lunch och framåt. Morgonen sparkade vi som vanligt igång runt 05:30 med en pigg liten son men till skillnad från igår så var han på väldigt bra humör och då blir det genast väldigt mycket mysigare <3 Efter lite mat, blöjbyte och massa mys så valde han att somna om och jag var inte sen med att haka på. Hör och häpna: vi sov till strax innan kl 10 och det var helt underbart skönt!

Men den härliga känslan försvann fortare än blixten när dagens post kom. Ni som har följt mig ett tag kanske minns att jag överklagade beslutet om handikapparkeringstillstånd i somras? Kommunen nekade ju mig helt plötsligt fastän det är något som jag haft rätt till i hela mitt liv fram till nu då tydligen.

Idag kom brevet från Länsstyrelsen som har tagit beslut om min överklagan och jag hade egentligen ingen direkt magkänsla den här gången. Det första jag ser är ”Länsstyrelsen avslår överklagandet” och det är där jag bara känner hur all luft går ur mig, hur detta ständiga kämpande för mina rättigheter tar så mycket energi från mig som jag behöver till så mycket annat. Det är så att det kommer tårar av besvikelse, irritation, ilska över att rättighet efter rättighet bara försvinner.

Jag är född med ryggmärgsbråck; det vill säga ett tillstånd som aldrig försvinner. Vad är det då som har förändrats och som leder till att de tycker att de kan ta tillståndet ifrån mig? Inte är det någonting med mig iallafall så än en gång bevisar det att det inte tas hänsyn till det man faktiskt skriver. De tolkar texten precis som de vill och lägger under alla lagar och bestämmelser som finns.

Någonting att nämna som de skrev i beslutet jag fick idag var att det faktum att min man behöver hjälpa mig in och ut med rullstolen ur bilen, köra den intill bilen och hjälpa mig i och ur i form av stöttning (vilket en vanlig dödlig förstår att det behövs väldigt mycket mer plats än en vanlig smal parkering) inte ger någon som helst rättighet till en handikapparkering. Det de ständigt upprepar är att jag visst klarar av att bli avsläppt och sedan vänta tills föraren har parkerat bilen. Det är väl inte den processen jag kämpar med att de ska förstå?

Det handlar om så mycket mer än att bli avsläppt någonstans för att vänta. Som jag nämnde alla moment i och ur bilen med rullstolen och mig själv, hur i hela friden ska vi lyckas utan att skada bilen som står parkerad bredvid? Vem får stå för dem kostnaderna? Jo vi såklart. För att någon icke funktionsnedsatt har tagit ett beslut att jag SKA gå ur på en vanlig parkering alternativt bli avsläppt precis utanför dit jag ska.

Det är inte så det fungerar, jag kan inte bli avsläppt varsomhelst, utmed en trottoarkant är helt kört eftersom rullstolen inte kommer tillräckligt nära intill och allt som oftast blir det ett mellanrum mellan bilen och kanten som jag då fastnar i och då tar processen ännu längre tid. Vad händer då om vi står på ett ställe som även hindrar andra trafikanter att köra förbi just för att stället jag ska till ligger där? Jo det skapar irritation och jag får skit från andra.

Upprepade gånger har jag fått obehagliga blickar och även fysiska handlingar utav okända män när jag sitter och väntar ensam tills den jag åkt iväg med kommer efter att ha parkerat. Okej, det kan man inte ta med som argument i en sådan ansökan kanske men bara principen; jag vågar inte sitta där ensam ifall det skulle hända igen, jag har inte samma förutsättningar att kunna ta mig därifrån snabbt.

Jag känner fler som får kämpa med precis samma sak. Det ska inte krävas att man har eget körkort för att få beviljat, alla har inte den ekonomiska förutsättningen och en del kan inte ens ta körkort. Är det meningen att vi ska sitta hemma och inte kunna följa med våra familjer på saker då bara för att man helt plötsligt inte har rätt till en bredare parkering så att både jag, min man och rullstolen får plats. Nu har vi dessutom barnvagn också och mannen kan knappast se till den samtidigt som han hjälper mig.

Vad är det som händer? Visst, ta våra mänskliga rättigheter och vår frihet ifrån oss. Men kom inte och påstå att det går bra för Sverige isåfall för det gör det ju uppenbarligen inte eftersom det inte finns resurser till att utfärda nya parkeringstillstånd till dem som alltid haft rätt till det innan.

Jag ger mig inte utan lägger på ännu en växel, men orken försvinner mer och mer. Den ork som jag skulle vilja ha till min familj istället för att lägga på folk som inte har en aning om hur det ser ut för en funktionsnedsatt i samhället utan bara läser sina paragrafer och tar beslut om någon annans liv rätt och slätt.

Kram! <3

Kommentera