Jag lyfter det tabubelagda ämnet

Äntligen är det fredag, solen har visat sig hela dagen och jag har repat mig från onsdagens panikångestattack. Igår hade jag så fruktansvärt ont i huvudet hela dagen och kände mig helt orkeslös och då kunde jag helt enkelt inte fokusera på något annat än att ta det lugnt. Det tar verkligen på energin när dessa attacker kommer och det tar tid att återhämta sig.

Jag tänkte faktiskt lyfta detta tabubelagda ämne lite som ett avslut på min tuffa vecka, psykisk ohälsa. Det finns så mycket som ryms i det ämnet, jag själv har ju som jag nämnt ett antal gånger tidigare fått diagnosen panikångest så det är naturligt just det jag kan prata mest om. Men skulle ni vara intresserade av att dela med er av egna erfarenheter kring ämnet så hör av er så fixar vi till något så att ni får chansen att berätta er historia.

Men varför ska det vara så tabu att prata om att man inte mår bra? Är det verkligen normalt att en människa mår på topp genom hela livet? Går det ens? Svaret på den frågan är nej. Alla drabbas vi av något under livets gång, nödvändigtvis inte ångest, panikattacker osv, men vidare finns ju tex depression och utbrändhet, stress och ja listan kan göras lång. Om vi tittar lite på hur samhället ser ut idag; företagen skär ner på personal för att spara pengar vilket innebär att de som är kvar får jobba ännu mer, få ännu mer ansvar som i sin tur kan leda till övertid flera dagar i veckan och helt plötsligt finns det bara jobb. Det är jobbet som spelar roll, du vill prestera bra så att chefen ser dig, men även för din egen skull. Sedan fortsätter det såhär fram tills den första sjukskriver sig för att personen känner sig orkeslös och har allmän sjukdomskänsla. Vad händer då med de andra anställda? Jo de får såklart göra dennes jobb också utöver deras eget eftersom man blir en mindre i gänget, stressnivåerna ökar, prestationerna blir tillslut sämre för att man som människa inte orkar.

Är det så konstigt att man stannar hemma från jobbet när det är så det ser ut? Samhället är så styrt av pengar, allt handlar om vad det får kosta och inte. Men att man som anställd mår allt sämre det ska man helst bara glömma och för guds skull absolut inte prata högt om. Hörs det inte så finns det inte, syns det inte så finns det inte.

Men vet ni vad? Det finns bara en av just dig! Du måste våga be om hjälp när du inte mår bra, det är inget fel med det och du är inte en sämre människa för det. Det är dags att bryta tystnaden, sluta skämmas. Vi är bara människor och det finns ingen som tackar oss för att vi går till jobbet när vi mår psykiskt dåligt. Lyssna på dig själv och din kropp, där finns de rätta svaren på vad som är bäst för dig. Ingen annan kan tala om hur du mår. Jag tror att pratar vi öppet om det så kan det på sikt bidra till ett mer hälsosamt samhälle, men en förändring tar tid förstås. Så är det alltid. Men vi måste börja någonstans. Vi måste bli lyssnade på, tagna på allvar. Psykisk ohälsa är ingenting man skojar bort eller leker med.

Ta hand om dig och glöm inte att du är fantastisk! <3

Kommentera, prenumerera & dela, glöm inte heller att gilla min Facebooksida och följa mig på Instagram. Tack! <3

Tagged , , , ,

6 thoughts on “Jag lyfter det tabubelagda ämnet

  1. Riktigt riktigt bra inlägg. Som bilden jag la upp på instagram: Det syns inte alltid på utsidan att du är sjuk. Du kan dölja det mesta med ett simpelt leende..

  2. Hej Frida Idag fyller jag 55 år.☺️Heja mig.Jag fick min första panikångestattack när jag var 19 tror jag det var. Jag körde bil på kvällen och var på väg hem. Minns att jag fick veva ned fönsterrutan för att få luft, halvvägs hem stannade jag i ett samhälle där jag hade två kompisar som bodde. Jag gick in där och lånade telefonen och ringde pappa som kom och hämtade mig.Det var starten på resten av mitt liv med psykisk ohälsa men det hade ju börjat långt tidigare i min barndom. Om jag inte haft ångest och oro så hade mitt liv garanterat sett annorlunda ut. Det har hindrat mig på tok för mycket.Det jag har velat göra och kunnat göra har jag avstått för den obehagliga känslan. Alla dessa otaliga försök, de är sjuk många, att bota mig har inte hjälpt men lindrat. Jag har provat nästan allt utom droger.Min humor och glada humör trots allt har fått mig fortsätta framåt. Jag har ett enormt driv att vilja göra saker och en rejäl dos nyfikenhet så jag har ändå vågat göra jättemycket roliga saker också. Jag tror att du hittar din egen strategi för att känna dig bättre till mods.Glöm inte bort acceptansen. Den är viktig. Det blir inte som man tänkt sig och bli inte bitter även man kan känna en sorg över ohälsan. Känn tacksamhet varje dag. Kram på re Frida.❤️❤️❤️

    1. Hej Anette! Stort grattis i efterskott och tack snälla för att du delar med dig utav din historia och dina tips och strategier <3 Stor kram fina du!

Kommentera