Jag trodde att jag bara var lat

Jag har många gånger tänkt tillbaka på den där perioden, det var från hösten 2012 och sträckte sig över större delen av 2013.

Under den perioden var jag inte mig själv överhuvudtaget; jag var ständigt trött, vissa dagar gick jag inte ens ur sängen förrän min man (då sambo) kom hem från jobbet, jag ville inte ta mig för någonting. En sådan enkel syssla som att borsta tänderna var något som bar mig emot att göra, det var ungefär känslan av att det var ett stort träningspass.

Där och då fanns det bara tankar på att jag hade blivit så fruktansvärt lat, det kunde ju inte finnas någon annan förklaring till det beteendet. Jag tog studenten sommaren 2012, hade inget jobb att gå till så det var självklart för mig att jag hade gått och blivit latare än någonsin så flera gånger gav jag mig den på att skärpa till mig och fortsätta leva normalt. Det gick ett tag men sedan var jag tillbaka i samma mönster igen.

Men det här var såklart ingenting jag pratade med andra om, ringde någon så sa jag bara att jag hade en lugn dag hemma istället för att säga att det var pga att jag inte orkade ta mig för något. Sedan somnade jag om igen, eller kollade på filmer och serier på mobilen fram tills mannen kom hem på eftermiddagen.

Nu med facit i hand så vet jag att jag inte var lat, jag var inte en tråkig person som bara ville vara hemma och vara associal. Det här var inget jag kom på för längesen utan det var bara någon vecka sedan. Jag har nog valt att inte tänka på det förrän nu eftersom lathet var förklaringen men efter att ha läst Therese Lindgrens blogg där hon faktiskt skriver om exakt samma tecken så förstod jag. Jag mådde inte bra, jag var deprimerad och när jag tänker på att det kanske var så, så faller alla pusselbitar på plats.

Tänk er själva; ta studenten, har ingen som helst plan på vad jag ska göra härnäst förutom att såklart fortsätta söka jobb som jag började göra väldigt flitigt redan en tid innan jag tog studenten.

Du får nej på nej på nej från arbetsgivare, en del gånger får du chans till en intervju men blir snabbt avvisad för att de väljer att fokusera på problemen som uppstår när man anställer en person med en funktionsnedsättning. Givetvis säger de inte det rakt ut utan säger vänligt att det var trevligt att träffas men att behovet av att anställa inte längre var så stort, trots det blir tjänsten tillsatt kort därefter. I samband med detta sjunker självkänslan och självförtroendet något enormt mycket, du drabbas nästan av panik för att du vet att du behöver få någon form av inkomst för att kunna leva.

Idag vet jag och kan sätta ord på vad jag kände under den perioden. Jag kände bara att jag var helt värdelös, jag fick ju inte ens chansen att visa vad jag gick för i arbetslivet. Jag kanske inte var så duktig som jag ville ge sken av trots allt?

Jo det var och ÄR jag. Det handlade helt och hållet om att dessa företag brydde sig mer om hur det skulle se ut med en anställd som hade en funktionsnedsättning istället för att våga ge det en chans.

Det slutade ju med att jag gav upp jobbsökandet ett tag, det blev för jobbigt. Att ständigt få känna sig dålig och funktionsnedsättningen blir ett hinder från att få visa vem jag är, personen Frida och inte min funktionsnedsättning. Man är inte sin funktionsnedsättning men det var vad jag kände där och då. Då är det väl inte konstigt att man tillslut blir deprimerad?

Så egentligen vill jag rikta ett stort tack till Therese för att du är den du är och är så öppen med din psykiska hälsa. Det är inte fel att må dåligt, men ibland tar det tid innan man förstår varför och att man faktiskt mår dåligt överhuvudtaget. Samtidigt som det är tragiskt att man ska behöva må sådär pass dåligt så känns det ändå skönt att veta att man var och är inte ensam.

Det känns skönt att kunna säga idag att det var inte pga lathet.

Glöm inte att gå in och Gilla bloggens Facebook-sida som ni hittar här.Till höger hittar ni även min Instagram som är helt fri att följa. Glöm heller inte att följa bloggen så missar ni inte när jag publicerar nya inlägg. Tusen tack! ❤

Skärmavbild 2018-01-13 kl. 20.15.42

Tagged , ,

10 thoughts on “Jag trodde att jag bara var lat

    1. Tack så mycket! Det är hemskt, när man ser tillbaka på det så känner jag bara en så enorm sorg över att man ska behöva må så. Var rädd om dig och ha en fin dag Christer!

  1. Bättre sent än aldrig sägs det ju så huvudsaken du kom på vad som var problemet än när du kom på det. Även om jag förstår du ville ha det klart redan då så du ha kunnat göra nåt åt det. Hoppas det är bättre med dig idag och fortsätt kämpa ♡

    1. Helt sant 🙂 Tack fina du för omtanken, mår mycket bättre idag <3 Fick ju panikångest under graviditeten så är stundtals kämpigt men man får göra det bästa av situationen. Ha en fin kväll!

  2. Känner igen mig så i din text. Har diagnosernas depression för några år sedan men innan dess och fortfarande när jag har svackor så kommer tankarna. Jag är så lat.

Kommentera