Jag trodde för en stund att det var kört

Nu var det några dagar sedan jag skrev något här på bloggen, något jag själv inte var beredd på men som ni alla vet så händer det då och då saker som är helt oförutsedda.

Som jag tidigare har berättat så har jag haft problem med ett trycksår en längre tid och fått gå till vårdcentralen två gånger i veckan för omläggning, för ungefär två veckor sedan togs beslutet från deras sida att vi skulle låta det vara eftersom såret var läkt och det bara var en sårskorpa. Det var en sådan lättnad att slippa dessa besök även om jag var lite skeptisk till om det verkligen var så bra att vara utan någon form av skydd på foten.

I måndags kväll skulle jag ta en dusch och ser då att det börjat blöda och vätska lite från foten igen, drog en stor suck av trötthet men tänkte att det är nog ingen fara utan vi lägger om det med material som vi hade över här hemma och så ringer jag till vårdcentralen nästa dag. Det räckte med en dusch så var foten minst dubbelt så stor och väldigt röd. Ropade på min man för hjälp och ringde min mamma som jobbar inom vården, hon sa åt mig att ringa 1177 direkt vilket jag naturligtvis gjorde och sköterskan som svarade sa att hon hellre hade skickat mig till jourcentralen men den var tyvärr stängd så den enda möjligheten för hjälp var att sätta mig på akutmottagningen. Liam låg och sov så min var tvungen att stanna hemma men vi bor inte alls långt från sjukhuset så jag sa hejdå och att vi ses senare.

Så blev inte fallet.

Jag kom till akuten runt 20:15 och så snart som vid kl 21 låg jag på en brits med en massa elektroder på kroppen som höll koll på hjärtat. Det låg just då på ca 130 slag/min men skulle efter ett tag gå upp till som max 146 slag/min och det är en känsla jag aldrig kommer glömma, jag trodde ett tag att jag skulle dö och rädslan var mycket väl påtaglig.

Febern blev högre och en massa prover och odling gjordes på såret. När klockan närmade sig midnatt togs beslutet att jag skulle få läggas in på avdelning för observation, fanns inte en chans att jag skulle få lämnas utan uppsikt med sådan puls. Sagt och gjort så hamnade jag på en avdelning där jag och en patient till delade rum. Meddelade min man och de närmaste om situationen så mannen fick ta föräldradagar för att ta hand om Liam medan jag sjukskrev mig.

Under de här dagarna har man tagit en massa blodprover, röntgat foten, gjort ultraljud för att se om det fanns en massa var som behövde komma ut med hjälp av operation men som tur var så blev inte fallet så. Det var en rejäl svullnad pga infektion och jag låg fram tills imorse och fick antibiotikadropp regelbundet. Igår upptäckte man en bakterie som antibiotikan inte klarade av att ta död på så därför sattes det in ytterligare antibiotika av annan sort och i tablettform som skulle klara av dessa bakterier. Man såg ganska snabbt skillnad och det var avgörande för hemgång idag så droppet byttes ut mot tabletter plus att jag måste ta dem som jag redan fick i tablettform från start i en vecka.

Läkaren som jag pratade med igår berättade att den typen av bakterie som de hade hittat nu Stafylokocker tyvärr kan sätta sig på hjärtat om det kommer ut i blodet och det visar sig genom blåsljud på hjärtat så det har lyssnats lite extra på mitt hjärta det sista dygnet men allt lät som det skulle så vi hade fått fram rätt antibiotika i rätt tid vilket känns helt underbart bra.

Detta har förstås gjort att jag varit tvungen att fokusera på mig själv och bara få omges av nära och kära såväl genom besök som över telefon. Vill tacka alla er som vetat om det här och visat er omtanke på alla möjliga sätt, ni är så otroligt fina <3

Nu har jag fått mysa ordentligt med min lilla familj hela kvällen, det var så hemskt att vara ifrån mannen och vår bebis. Jag har ju varit med Liam varenda dag sedan han föddes så det här gjorde fruktansvärt ont i hela mig även om de var och hälsade på mig varenda dag. Imorgon ska jag till vårdcentralen för omläggning, så nu hoppas vi på att jag snart är okej i foten igen. Det blir några dagar med mycket vila och försiktighet framöver. I det här fallet tackar jag för att jag inte har någon känsel i foten, för att citera personalen jag träffade från ortopeden ”då hade jag haft jävligt ont”.

Var rädda om er!

Kram! <3

Tagged , , , ,

3 thoughts on “Jag trodde för en stund att det var kört

Kommentera