14 månader senare

Tom, besviken, förbannad, förminskad..

Det är ord som beskriver de känslor jag hade inom mig igår. På förmiddagen när jag och mannen drack kaffe så ringde min mobil, det visade sig vara från kommunen och avdelningen för insatser via LSS. Kvinnan som ringde frågade om det gick bra att hon gjorde ett hembesök för att träffa mig personligen och gå igenom vad det är som gör att jag skulle vara i behov utav assistans. Givetvis fick hon komma närsom, jag har ju väntat i 14 månader utan att ens ha hört ett ljud och jag hade tur då hon kunde komma redan samma eftermiddag.

Först och främst, vilken människa! Är beredd att säga att det är bland de allra bästa jag haft att göra med inom kommunen. Så mänsklig och lätt att prata med, hon lyssnade och förstod. Jag fick även en mängd olika förslag på vad jag kan göra för att underlätta min vardag, vad jag har rätt att ansöka om, vad jag kan begära från arbetsterapeut och liknande som jag aldrig har fått information om innan så jag har en lista med flertal punkter som ska tas itu med.

Tillbaka till assistansärendet. Jag fick berätta om min situation, hur min vardag ser ut och vad det är som krånglar till det så att jag inte kan ha en ”normalt” fungerande vardag. Jag rabblar upp grej efter grej, däribland de mest privata och viktiga saker som är en mänsklig rättighet att få klara av i sin vardag. Ganska så snart möts jag av orden;

– Jag ska vara ärlig och säga att det kommer bli väldigt svårt för dig att få det här beviljat, det ser mörkt ut.

Hon som person såg verkligen mina behov utav hjälp men precis som jag redan vet så är lagarna de måste hålla sig till hårdare än någonsin och det blir dessvärre inte bättre heller. Det är ett skrämmande stort antal personer bara i min kommun sett som jag vet står utan assistans, som blivit av med sin tidigare beviljade assistans osv. Samtidigt finns det människor som totalt utnyttjar systemet och istället får beviljat mer än de egentligen är i behov utav och det är de här personerna som förstör för oss som verkligen behöver insatser för att klara av att leva ett så normalt och självständigt liv som möjligt. Tänk då om vi slår ihop alla fall i Sverige som handlar om assistans, extremt många som står utan hjälp i dagsläget.

Fick iallafall lovorden att hon skulle göra allt i sin makt för att få till någon form av lösning för min del men eftersom hon inte tillhör dem som får ta beslut så blir det svårt att påverka fullt ut.

Innan hon gick kom vi in på min situation om handikapparkeringstillstånd, jag talade om att jag fått avslag både från kommun och Länsstyrelsen och hon såg väldigt chockad ut. Ja hon blev väldigt ställd och upprörd över beslutet då hon såg det som en självklarhet att det är något jag ska ha. Det fick mig att få tillbaka lite ork till att göra en vända till i det ärendet så det är på gång.

Nu är det lite läkarintyg och intyg av arbetsterapeut som ska ordnas och skickas in till kvinnan på kommunen, efter det kommer ett beslut att tas men återigen sa hon att jag tyvärr inte ska räkna så starkt med att få det beviljat.

Jag satt och funderade över eftermiddagens möte efter att hon gick och tillslut så rann tårarna rakt ut. Mest av frustration och irritation över att det är såhär det ska behöva se ut år 2018 i Sverige, ett land som det enligt regeringen går så bra för.

Att människor med särskilda behov ska behöva sitta hemma, känna sig fulla med skam vilket jag vet att många gör inklusive mig själv vissa dagar pga att man inte klarar vissa saker som en vardag innebär, att människor ska behöva avstå att göra saker för att de inte kan ta sig iväg på egen hand, att det till och med finns människor som inte får gå och göra sina privata behov när de egentligen behöver; det är för mig inte ett land det går bra för men det gäller ju att komma ihåg alla områden innan man uttalar sig så som de gjort.

Jag kämpar från morgon till kväll alla dagar på året. Jag kämpar med mina rättigheter trots alla motgångar från myndigheter, jag kämpar med att få vardagen att fungera för oss i familjen, jag kämpar med att ge sonen den bästa uppväxten utifrån våra förutsättningar här hemma, jag kämpar för att klara mig själv men det finns moment som helt enkelt inte fungerar. Dessa moment faller nu på min man, han får ta hand om det utöver sitt heltidsjobb. Tänk om dagen kommer då han inte orkar mer, vad händer då? Det är det här som händer tillslut, våra anhöriga som finns där i den mån de kan tappar också orken när det blir för mycket och det är logiskt tänkande. Hur vore det om man kunde hjälpas åt i samhället och mötas på en åtminstone okej nivå?

Förlåt för att jag föddes med en funktionsnedsättning kära regering. Förlåt för att jag har särskilda behov som behöver tillgodoses för att det ska fungera. Förlåt för att jag tillhör en samhällsgrupp som kräver diverse resurser. Men jag är fortfarande en människa som förtjänar att få leva i en fungerande vardag. ALLA förtjänar det. Det handlar om prioriteringar.

Kram! <3

 

2 thoughts on “14 månader senare

Kommentera