Long time no see

Det var väldigt längesen jag uppdaterade bloggen nu och vad det beror på är många olika saker som jag inte tänker gå in så djupt på men dels har det varit mycket att göra, har varit en tuff tid med mycket kämpande för mina mänskliga rättigheter, kvalitetstid med familjen har prioriterats först som alltid de stunder vi alla är hemma samtidigt <3 I ärlighetens namn har jag inte mått helt hundra under den här tiden heller och då vet jag att det ändå inte blir några bra inlägg.

Men även de lite mer kämpiga dagarna så är jag tacksam över att jag har bloggen, jag får skriva precis vad jag tycker, tänker och känner. Idag är en sådan dag då jag känner mig lite känslomässigt instabil, känner mig så ensam stundtals (betonar dock att jag älskar att vara hemma med Liam, han är den mest underbara lilla bebis jag vet och vi har jättemysigt!) men syftar mer på ensamhet som vuxen. Min man jobbar ju på som alltid och det är så det är, de flesta i min omgivning jobbar mycket eller har redan planer sedan långt tidigare. Då sitter man helt plötsligt här och tänker på hur mycket som har förändrats; de vänner och bekanta man hade för några år sedan har jag inte alls samma relation med idag, vänner som visat intresse för att ses innan ser man knappt röken av längre, sen ska man absolut inte glömma bort dom som faktiskt genuint vill träffas men ibland måste jag säga nej. Inte för att jag inte vill ses men det är inte alltid orken finns, det kan bero på en dålig natt med Liam, diverse besök på BVC/läkare plus mig själv som går till vårdcentralen med mitt sår på foten två gånger i veckan. Den lilla tid jag får över ibland vill jag helt enkelt bara vara hemma och det är inget som jag vill att någon ska ta personligt.

Har man inte barn/familj själv så är det svårt att sätta sig in i det kanske, jag begär inte att någon ska förstå men vill ändå ge en förklaring en gång för alla för att inte behöva råka ut för fler sura miner precis som att jag inte vill ses. För det är precis vad som har hänt lite då och då en tid sedan jag blev gravid och tillslut fick vår son.

Jag kämpar massor med att engagera mig i min omgivning i den mån det funkar, men jag måste även lyssna på min kropp. För mig räcker det ibland med ett sms eller samtal. Jag är jättedålig på det själv. jag kämpar också fortfarande med min panikångest, att hitta strategier för att hantera detta och det är så mycket som inte syns men som bara suger ur energi.

Så snälla vänner, bekanta och alla ni andra; Jag har inte glömt någon av er, det är bara svårt att få allt att gå ihop under dygnets 24 timmar ibland. Säger jag att jag vill så är det så, det blir bara för mycket ibland och då behöver jag få andas.

Ta hand om er så hörs vi snart igen med lite gladare inlägg!

Kram! <3

Kommentera