Tänk om något går fel

Jag insåg idag att jag inte har skrivit så mycket om mina tankar och reflektioner kring graviditeten såhär i efterhand och det finns de saker som man gärna skulle vilja ändra på men som man inte riktigt kan rå för.

En sådan sak är den stora oron över att något ska vara fel med bebisen, jag var rädd till och från fram till v 20, dvs tills de två första ultraljuden var avklarade. Vissa dagar var jag rädd för att det fanns något liv överhuvudtaget i magen den första tiden eftersom man sällan känner några direkta rörelser förrän senare under graviditeten, så något kvitto för att det är rörelse därinne är svårt att få utan att göra ultraljud där vi varje gång fick se ett tickande hjärta och full aktivitet på det lilla livet <3

Min man försökte gång på gång lugna mig när jag fick den känslan men tyvärr tillhör jag dem som inte alltid kan låta bli att läsa i gravidgrupper eller andra sidor på nätet om fall där det hemskt nog inte gått som man velat hela vägen. Även om det sägs att det är en relativt liten risk att något går så fel så att fostret inte överlever så känns den så mycket större när man själv har ett liv i magen.

Men just den här typen av tankar lade sig som sagt till största delen efter graviditetsvecka 20. Istället dök det upp mer tankar på att bebisen kanske skulle få någon medfödd funktionsnedsättning eller annan problematik eftersom jag själv är född med ryggmärgsbråck och jag vill direkt poängtera att jag definitivt skulle ha älskat våran son precis lika mycket om det visade sig att något var ”fel” men däremot skulle jag ljuga om jag sa att det inte hade blivit så mycket kämpigare med en till i familjen som skulle behöva genomgå allt jag gjort under min uppväxt samtidigt som jag har mig själv att ta hand om.

Jag får ibland frågan från andra i min situation och även de som bara är intresserade hur det ser ut med risken för att mitt barn också skulle ha fötts med ryggmärgsbråck och jag kan egentligen bara säga att det senaste svar jag fick var från en överläkare som berättade att det finns ingenting som är bevisat att man löper större risk att få ett funktionsnedsatt barn men man vet ju aldrig. Isåfall handlar det om några få procent, tidigare har jag fått svar att det kan handla om hela 25-50% men det var nästan tio år sedan så det verkar ha utvecklats en hel del med kunskapen kring detta.

Trots extrainsatta ultraljud så kunde jag aldrig riktigt slappna av, jag tror inte heller att jag är ensam om att ha brottats med liknande tankar utan det är nog väldigt vanligt. Först när jag hade vår lilla älskling på bröstet så kunde jag börja njuta på riktigt även om graviditeten stundtals var supermysig också de dagar jag faktiskt kunde koppla bort alla tankar. Det är ju faktiskt så att hur mycket man än tar hand om sig själv och följer alla rekommendationer så finns det de saker som man inte kan styra över utan det bara blir, därför önskar jag att jag kunde ha varit med avslappnad och bara ha njutit ännu mer utav graviditeten för det är en såpass häftig grej att vara med om och man kan aldrig vara helt säker på att man får vara med om det igen.

Så mitt råd till dig som är gravid eller till dig som planerar att bli det; Så himla lätt att sitta och säga men snälla försök att njuta av att du bär på ett litet liv, det är okej och dessutom normalt att bli orolig då och då men låt inte det ta över. Var heller inte rädda för att ta emot stöttning från omgivningen även fast ni säkert tänker som jag gjorde ”det är lätt för er att säga”, men oftast går allting bra och fortare än du anar ligger du där med din fina bebis i famnen och graviditeten är över. <3

Även till dig som liksom jag har en funktionsnedsättning och gärna vill skaffa barn, var inte rädda för att göra det. Skulle mot förmodan något vara fel så är det vanligast att man upptäcker det väldigt tidigt, men du har inte någon större risk än alla andra. Det är fritt fram att skriva bland kommentarerna eller skicka ett mejl om ni har frågor så ska jag försöka besvara dem så gott jag kan.

Kram! <3

Kommentera