Att behöva be om hjälp betyder inte att man är en sämre människa

Ni är några som har frågat en del kring min panikångest som jag blev diagnostiserad med under min graviditet, dyker den upp fortfarande nu efter graviditeten? Hur hanterar jag situationerna? Det är vad jag tänkte besvara idag samt ge lite tips och råd med utgångspunkt från Migvad som faktiskt fungerar för mig och lite tankar kring just psykisk ohälsa.

I början av året konstaterade man vid ett läkarbesök att jag drabbats av panikångest, något som var väldigt skrämmande för mig som i princip aldrig haft någon form av ångest eller liknande men vi pratade även mycket om alla hormoner som tillkommer under graviditeten och att man är så mycket mer mottaglig som i mitt fall, för stress. Ni kan läsa mer om hur det gick till när jag sökte vård, vad som hände osv här.

Det är ju dessvärre så att har man väl åkt på panikångest en gång så finns den alltid där, den kanske inte bryter ut mer om man har riktigt tur eller så händer det väldigt sällan men den finns alltid kvar där och det gäller därför att tänka till ordentligt och sätta sig själv i första hand. När jag står inför situationer där jag vet att min panikångest triggas igång så försöker jag alltid hinna tänka; ”är det värt att utsätta sig för detta? Är det värt att ta mig an den här uppgiften som faktiskt gör mig oerhört stressad? Vad får det för konsekvenser om jag gör/inte gör den här uppgiften?”

I största möjliga mån så utsätter jag mig för dessa situationer, jag vill inte bli begränsad i vardagen och jag vet idag att det är inte farligt när panikångesten kommer. Det kan vara väldigt obehagligt absolut, men det är ingenting som är farligt överhuvudtaget.

Sedan sonen kom till världen så har det helt klart blivit bättre, men det händer att jag får dessa attacker då och då och oftast i samband med att han är otröstlig och verkligen ingenting hjälper. För det allra mesta hinner jag tänka att det inte är farligt, att jag kommer klara mig ur situationen vilket man ju alltid gör på ett eller annat sätt. Men så kommer de dagarna då det inte går alls, då tillåter jag mig själv att bli ledsen och att sätta mig ostört när möjlighet finns för att samla energi och förstå att det inte är mig det är fel på. Att drabbas av psykisk ohälsa är ingenting man väljer, det kommer som ett brev på posten ofta i de situationerna som det helt enkelt har blivit för mycket.

Vissa dagar mår jag dåligt, jag sitter och hyperventilerar och gråter. Jag tillåter mig själv att göra det för det är inte farligt, det är snarare en styrka att våga visa hur man mår. Jag är inte en sämre partner eller mamma för det och kom ihåg, det är inte DU heller <3

Det är okej att må dåligt ibland men snälla du, just du som läser det här och själv lider av psykisk ohälsa: Var inte rädd för att be om hjälp. Det är inte alltid lätt att bli tagen seriöst av vården och det vet jag, men ge inte upp och ta hjälp av din omgivning tills du får den hjälp som du behöver och har rätt till. Det finns bara en av dig.

Kram! <3

 

 

Kommentera