12 veckor efter kejsarsnitt

Tiden bara rinner iväg, jag är redan inne på fjärde månaden att vara hemma från jobbet (tog semester hela juni innan föräldraledigheten) och såg precis att det är exakt tolv veckor sedan sonen kom ut via planerat kejsarsnitt. Var tar tiden vägen? Nästa torsdag blir han tre månader, vår lille pojke som var 49cm lång och vägde 3360g när han föddes och är nu ca 57cm och väger runt 5,4kg.

Jag har skrivit lite om hur själva föräldraskapet har varit nu såhär i början men däremot inte lika mycket om min egen återhämtning från kejsarsnittet så tänkte ge en liten uppdatering.

Precis som jag nämnt tidigare så var första veckan efter snittet verkligen hemsk, trots smärtstillande så gjorde det fruktansvärt ont. Såklart inte hela tiden men vid minsta rörelse där man är tvungen att använda annat än bara armmusklerna så stramade det något enormt och kändes ungefär som att hela såret skulle gå upp. Första dagarna var tårarna nära varenda gång jag skulle försöka ta mig upp ur sjukhussängen men jag är oerhört tacksam över att personalen peppade mig till att komma upp så snart som möjligt och att de alltid hjälpte till på bästa sätt.

Jag sover vanligtvis på sidan eller mage och det var bara att glömma första två veckorna, så det blev många vakna nätter oavsett om sonen sov eller ej för att somna på rygg var omöjligt. Det positiva med sängen på sjukhuset var att det gick att höja och sänka huvuddelen så kunde iallafall få någon/ett par timmar sömn genom att halvsitta. Just det blev värre när vi kom hem men efter bästa möjliga förmåga fick jag och mannen bunkra upp med kuddar och allt vad vi hade.

Efter den första veckan så var det som att trycka på en knapp, allt blev väldigt mycket bättre och efter att ha kämpat mig över på sidan i sängen så kunde jag i princip sova som vanligt även om det såklart stramade massor men ont skulle jag nog inte riktigt säga att det gjorde vid det här laget. Jag blev mer självständig vid förflyttningar men svårigheterna vid dusch kvarstod; har nämligen en liten duschpall som inte är alls hög vilket betyder att jag måste böja mig mycket och förflytta mig på golvet det var bara att glömma så i ungefär två veckor hemma så satt jag på toalettstolen och duschade. Stackars Alex fick stå redo och ta bort allt vatten som blev i badrummet, han var och ÄR verkligen en hjälte när det kommer till att underlätta för mig. Han finns alltid där och gör så gott han kan, jag är lyckligt lottad <3

Så sammanfattningsvis var det alltså första veckan som bjöd på den absolut värsta smärtan, vecka två och tre stramade det en hel del i såret och sen var jag faktiskt nästan helt återställd. Jag tänkte inte längre på att jag ändå hade blivit opererad och har levt på precis som vanligt, men jag har inte vågat titta på ärret förrän idag. Alex har flera gånger sagt vid byte av kirurgtejp att det har läkt jättefint och knappt syns men jag har vägrat att titta. Nu kan jag bara hålla med, det är noggrant gjort och läkningen har gått helt problemfritt.

Så, har jag blivit avskräckt från att göra ett till kejsarsnitt i framtiden? Jag var helt bestämd med att det var första och sista gången, men det var första veckorna det. Idag är svaret helt klart NEJ, är inte alls avskräckt när man med facit i hand ser hur fort man återhämtade sig och snart kunde leva normalt igen. Ja det gör fruktansvärt ont i början och det är bara så, men samtidigt så galet häftigt att vår lilla unge kommit ut just där mitt ärr är nu. Det ärret bär jag med stolthet resten av livet! <3

Kram! <3

FullSizeRender-2
12 veckor efter kejsarsnitt, inte illa ändå va?

Kommentera