Storytime: När en av de största dagarna i mitt liv förstördes

Nu har jag inte skrivit på några dagar men det beror på att jag har åkt på världens förkylning och har passat på att vila medan sonen har sovit. Är fortfarande inte pigg men tyckte att det var dags för ett nytt inlägg så det inte blir för glest mellan tillfällena.

Dagens inlägg blir som ni ser i rubriken en storytime, det kommer att dyka upp lite då och då och kommer att handla om både roliga och mindre roliga händelser som hänt tidigare i livet. Idag blir det en händelse som jag har mått extremt dåligt över och gör fortfarande i perioder. Ni vet hur det är, vissa saker försvinner inte hur lång tid det än går.

Min egna studentdag, år 2012. Det ska väl vara en av de roligaste och mest minnesvärda händelserna i livet, eller hur? Men så blev det inte i mitt fall och jag önskar ingen det jag fick vara med om.

Jag har i princip alltid varit den som försöker se så lite hinder i livet som möjligt även om man såklart måste vara realist men däremot tycker jag att man ska försöka innan man utesluter något. I min värld var det inte omöjligt att jag skulle få uppleva det jag länge velat få göra; åka med på flaket på min student. Jag vet flera rullstolsburna som fått uppleva det och därför har jag inte gjort det till en större grej men ju närmare det kom desto mer var vi ju tvungna att lösa allt det praktiska för att genomföra det.

Det var i ärlighetens namn inte helt lätt men tack vare ett annat gymnasieprogram så kunde vi låna som en platta som sedan lyftes upp med mig och rullstolen. Vi visste precis hur mycket plats det skulle ta på flaket och det var inga problem, den känslan var underbar. Veta att allt var färdigt inför min stora dag och att jag skulle få vara med och skratta och ha roligt på flaket tillsammans med min klass.

Men så blev det inte…

Dagen innan studenten skulle några i klassen iväg och pynta flaket men jag kunde inte följa med pga att jag hade en tid för utprovning av nya skenor och skor på ortopedtekniska. Men allt var okej på dagen och alla visste om lösningen som skulle bli för min del för att kunna delta på studentflaket.

Jag tror att klockan var ca 16 och jag befann mig fortfarande på ortopedtekniska. Då ringer min mobil, ett nummer som jag inte känner igen men jag svarar ifall det skulle vara något viktigt. Det visade sig vara en tjej från klassen som i början av samtalet pratar som ingenting, frågar hur jag mår och allt det där. Sedan släpper hon bomben med orden: ”Tyvärr så kommer du inte att kunna vara med på flaket imorgon eftersom vi ska ha DJ också som tar en del plats, så det kommer inte finnas tillräckligt med utrymme. Jag är jätteledsen men ville att du skulle få veta det nu direkt när vi såg flaket på riktigt.”

Sedan svartnade allt. Det blev en blandning mellan ilska, besvikelse, förminskande, ledsamhet och ett enormt utanförskap. Tårarna bara rann efter samtalet och redan då så kände jag att nej, jag kan lika gärna strunta i min student.

Jag minns att jag gjorde ett inlägg på Facebook samma kväll mellan alla tårar som bara rann hejdlöst, vet inte exakt vad jag skrev men det var nog något om svek, varpå en som jobbade som assistent på skolan reagerade och frågade mig hur det var fatt. Hon till och med ringde upp mig och hörde hur jag grät. Talade om vad som hänt och att hon blev förbannad är en mild beskrivning.

Höjden av kränkning var nådd. Att utesluta någon i klassen för en DJ är enligt mig något av det vidrigaste man kan göra. Visst, superkul med livemusik men är det inte prio att alla i klassen ska få vara med?

Studentdagen var kommen. Självklart var jag glad över att skoltiden nu var över, att få möta nya utmaningar osv men jag hade svårt att glädjas fullt ut för tårarna fanns där. Jag såg hur alla i klassen tjoade och hade sig med varandra, fick en och annan blick då och då när vi samlades i klassrummet och folk låtsades som ingenting fastän alla visste. Varenda elev i klassen visste att de hade valt en random DJ framför att ha med alla i klassen på flaket.

Efter utspringet ville jag bara hem till mina föräldrar där studentmottagningen skulle äga rum. Att kolla på alla flak som åkte genom stan fanns inte på världskartan.

Ja det här önskar jag som sagt INGEN, alla har rätt att få känna tillhörighet. Att dessutom min far kollade upp på min klass flak och såg att det fanns gott om plats gjorde om möjligt ännu mer ont. Men från den dagen visste jag ju vart jag hade alla och ja jag säger alla oavsett om det var en eller flera som tog beslutet, för alla har varsin mun att säga till med när något inte är okej.

Så till Dig som kanske har varit med om samma sak eller tyvärr är med om samma sak, du är inte ensam hur ont det än kommer göra <3 Jag önskar från djupet av mitt hjärta att ni inte ska få uppleva det som jag fick göra. Viktigt att komma ihåg, det är inte Dig det är fel på. Det är de andra som prioriterar helt åt helvete rent ut sagt.

Kram!

 

2 thoughts on “Storytime: När en av de största dagarna i mitt liv förstördes

Kommentera