NI VÄLJER ÄMNET Del 2-Min graviditet

Hej på er, hoppas ni haft en jättefin helg! Som ni kanske såg på mina sociala medier igår så meddelade jag att det tyvärr inte skulle bli något inlägg som planerat men det är inte bortglömt så vi tar det idag istället 🙂 Jag var så himla hängig hela dagen så det gick bara inte, idag har jag dessutom halsont så pigg är jag inte men vad gör man inte för att ni ska få lite läsning och för att jag ska få skriva av mig lite.

I fredags slutade inlägget med att mannen fick reda på att han skulle bli pappa och vid det här laget så kunde såklart ingen av oss somna om i princip så vi låg och pratade länge samtidigt som vi var i en obeskrivlig lyckobubbla. Jag minns att jag senare på morgonen kom ut i köket och han hade gjort äggröra och bacon dagen till ära <3

Innan jag ens blev gravid var jag ganska bestämd med att åtminstone jag inte ville gå ut med det till någon förrän vi själva visste att allt såg bra ut men vi var så himla lyckliga så vi tog ett gemensamt beslut om att våra familjer skulle få veta redan nu. Jag tog mobilen och ringde till mamma som ingenting, vi pratade lite och sedan frågade jag om vi kunde komma över en sväng den dagen också för att vi hade ”glömt” en grej från gårdagen. Hon lät lite misstänksam men vi var såklart välkomna så vi gjorde iordning oss för avfärd och jag var lite nervös även om jag visste att de hade vetat en tid att vi pratat om barn, men nu var det så definitivt. Precis innan vi åkte så ringde mannen sina föräldrar men hans mamma jobbade så hans pappa blev den första att få veta och när vi släppte bomben så blev reaktionen ungefär: ”VA?! Vad säger du?!” chock och glädje på samma gång skulle jag nog vilja sammanfatta det.

På parkeringen utanför mina föräldrar så ringde mannens mamma då hon hade hört att vi ville få tag på henne. Han börjar med att säga att vi har något att berätta varpå hon svarar skämtsamt något i stil med: ”Ska jag bli farmor eller vadå?” när hon fick svaret ja så blev nog lyckan rätt stor där med och det värmde såklart. Sedan var det dags för mina föräldrar att få veta, jag blev rätt ordentligt nervös så drog väl ut lite på det tills mamma själv ifrågasatte vad det var vi hade glömt. Alla blev otroligt glada och det är en dag jag aldrig någonsin kommer glömma! <3

-Så hur skulle jag sammanfatta mina månader som gravid? Jag delar upp det i tre delar, ungefär som graviditeten i sig också är.

Början: Allt var nytt, kände efter minsta lilla förändring och var otålig. Ville såklart kunna känna något men jag visste att det inte skulle komma förrän senare. Jag kan också sammanfatta första tiden med oro, oro över att något skulle gå fel längs vägen, oro över att det lilla livet i magen inte ens skulle ha ett tickande hjärta vid första ultraljudet som blev inbokat tills jag skulle vara i vecka 12.

Allt såg jättefint ut och vi valde att göra KUB för att kolla sannolikheten att det skulle bli någon avvikelse, vi fick en sannolikhet ungefär 1 på 11 200 så en låg sådan vilket kändes jätteskönt. Vi fick de första bilderna vid det tillfället också.

Jag var ofta illamående, hade kvar känslan som liknade urinvägsinfektion ett bra tag och då och då var jag ganska trött. Men det var i januari, det vill säga när jag sakta började närma mig mitten av graviditeten som jag kände att allt inte var som det skulle. Jag var på jobbet och strax innan min lunch svartnade det för ögonen och pulsen blev hög, jag visste för en snabb stund inte vart jag var eller vad jag skulle göra men jag försökte behålla lugnet med gråten i halsen och invänta min lunch.

Mina kollegor som jag lunchade med såg att det var något annorlunda, jag sa inte många ord där vid bordet. Rätt som det är kommer världens illamående och jag måste in på närmsta toalett. Talar om för min chef att jag har kräkts och behöver gå hem. Jag visste att det inte var magsjuka och utanför jobbet så brast det. Jag bara grät och grät. Mannen jobbade kväll så han var inte hemma, ringde istället mamma och frågade om jag fick komma vilket jag såklart fick.

Det blev inget jobb dagen efter, istället fick jag en tid på vårdcentralen där man efter ett relativt långt besök kom fram till att jag har fått panikångest. Det resulterade i två veckors heltidssjukskrivning.

Mitten: Jag mådde fruktansvärt dåligt pga min panikångest trots att jag fick tid att vara hemma, försöka koppla bort alla måste och bara vila. Fick börja på KBT-behandling, kämpade som bara den för att komma tillbaka till det normala igen men det var svårt. Började jobba igen på deltid och vissa dagar fungerade bättre än andra. Jag har skrivit mer om min panikångest i ett tidigare inlägg så väljer att hålla det kapitlet relativt kort den här gången.

Men det var också här som jag började känna de första riktiga sparkarna, illamåendet försvann och fysiskt mådde jag väldigt bra. Vi gick regelbundet hos barnmorskan och började få höra bebisens hjärtljud samt några fler ultraljud.

Slutet: Nu var det tungt. Alla förflyttningar försvårades och började få ont lite överallt. En simpel grej som att duscha tog allt som allt en timme istället för kanske 20 minuter. Illamåendet kom tillbaka och de sömnlösa nätterna kom som ett brev på posten. Från någonstans i v 32 kändes det som att jag nästan bodde på förlossningen, var det inte minskade fosterrörelser jag sökte för så var det pga extrema smärtor i underlivet. Det var i samband med en gynekologisk undersökning som det bestämdes att jag skulle få göra en bäckenröntgen för att man såg att min livmodertapp hade en annan lutning av normalt.

Tur var det för då upptäcktes att mitt bäcken hade en framåtlutning som skulle innebära att bebisen var tvungen att passera runt ett ben som normalt inte är där för att kunna ta sig ut och risken var för stor att den skulle fastna på vägen så kejsarsnitt blev bestämt och genomfördes efter 38 fullgångna veckor, en vecka tidigare än de normalt gör pga mina enorma bäckensmärtor som uppstod.

Det finns jättemycket mer att skriva om men då tar det nog aldrig slut 😉 Det här var iallafall en sammanfattning av min graviditet. Det svåraste, mest påfrestande men också det helt klart underbaraste och häftigaste jag varit med om.

Kram! <3

Kommentera