NI VÄLJER ÄMNET- Vägen till det efterlängtade plusset

Nu på eftermiddagen har vi varit på ett extrainsatt besök på BVC för att följa upp sonens vikt eftersom det visade sig att han hade gått ner 200g på fyra dagar. Nu hade han som tur var gått upp igen och väger idag 5070g, det är i underkant i förhållande till sin födelsevikt och vad han borde ha gått upp tills nu men förhoppningsvis kommer han att fortsätta öka fint i vikt nu efter att vi började med tillägg till amningen, vi får se vad resultatet blir på onsdag när vi har nästa inbokade besök.

Idag är det fredag och det betyder med mitt nya upplägg här på bloggen att det är dags för ”Ni väljer ämnet”. Det är alltså ni som får skicka önskemål om vad ni vill att jag skriver om och så väljer jag något av dem varje fredag. Kan väl egentligen bara säga att det blev väldigt självklart vad jag skulle skriva om idag, ni är många som gärna vill läsa om vår resa från att börja prata om barn till att jag faktiskt blev gravid samt hur graviditeten var i det stora hela (men det sistnämnda kommer i ett inlägg imorgon) då det redan kommer bli ett långt inlägg men det är ju ni som följer mig rätt vana vid redan 😉

Jag personligen har i princip alltid vetat att jag vill ha barn, av någon anledning har jag velat ha mitt första barn innan jag blir 25. Har kanske fått för mig att man börjar bli gammal efter det vad vet jag haha. Däremot har tanken på att mitt då kommande barn också skulle få ryggmärgsbråck eller någon annan funktionsnedsättning (vilket absolut inte skulle hindra mig från att älska mitt barn precis lika mycket) många gånger legat och gnagt som i sin tur även lett till att jag nästan inte vågat tänka i banorna att skaffa barn. Jag är extremt noga med att jag inte vill sätta ett liv till värden som jag inte kan ge en bra uppväxt till, det hade öppet och ärligt blivit tufft om vi var två i familjen med fysiska funktionsnedsättningar med tanke på alla extra besök osv av olika slag det skulle bli.

Men så träffade jag min man för över 7 år sedan och åren har gått i en rasande fart, vi håller ihop ännu och trivs otroligt bra med varandra. Under dessa år har vi förstås pratat till och från om det här med barn och med tiden blev det nog ganska självklart att vi skulle utöka familjen så småningom. Dock är det ju som bekant inte bara att bestämma sig och pang så är man gravid, det kan av många olika anledningar dröja ut på tiden. Jag tror att det var någon gång under sensommaren/hösten 2015 som vi var helt på det klara med att vi skulle ta steget. Tyvärr har nog många drömbilden att det ska ta sig på första försöket och när det inte blir så, så börjar tankarna snurra om det är mig det är fel på, om jag ens kan bli gravid. Det i sig skapar en stress och då är det i princip kört. Är man inte avslappnad och bara låter allt ta sin tid så blir det som en blockad. Sedan säger jag inte att man inte kan lyckas ändå men det blir betydligt svårare.

Det var ett år med otaliga graviditetstest som visade negativt, ännu mer stress och oro från min sida och tankar på att vi aldrig skulle lyckas. Varje gång mensen blev någon/några dagar försenad så tyckte jag mig känna olika symptom som man kunde få vid en graviditet men såhär i efterhand vet jag ju att det var ett stort önsketänkande och en stor längtan. Det är jättetråkigt att läsa kanske men de flesta säger att man i många fall helt enkelt bara vet när det har tagit sig och jag är faktiskt beredd att hålla med. I mitt fall såg det ut såhär:

Lördagen den 5 november 2016 skulle vi iväg till mina föräldrar, exakt vad det var eller om vi bara åkte dit för att umgås vågar jag inte säga säkert. Jag hade då i flera dagar haft en urinvägsinfektionsliknande känsla samt att jag mådde ganska illa, det kom och gick under hela dagarna och jag var något tröttare än vanligt så jag bad mannen att vi skulle stanna till på apoteket för att köpa ett test att ta hemma nästkommande morgon. Samtidigt som jag försökte intala mig att det inte var något för att inte bli besviken än en gång (det blir man ändå) så kände jag tydligt att något inte är som det ska. Vi bestämde oss för att köpa ett lite billigare test eftersom det antagligen inte skulle visa positivt denna gång heller. Efter det åkte vi till mina föräldrar och hade en väldigt trevlig dag, för mig även väldigt många extra toalettbesök och det är inte likt mig.

Den natten var det helt omöjligt att sova, gick upp på toaletten säkert varannan timme och var bara så nervös. Det kändes inte alls som alla andra gånger jag skulle ta ett test. Tillslut väckte jag mannen och sa att: ”nej nu fixar jag inte att vänta till imorgon bitti, jag tar testet nu.” Man rekommenderas ju att ta graviditetstest med morgonurin men jag tänkte att OM jag nu skulle vara gravid så kommer jag ändå vilja ta ett extra test.

Sagt och gjort. Nu var det bara att vänta 5 minuter innan jag skulle läsa av testet och vid det här laget var jag mer nervös än någonsin vilket jag inte varit de andra gångerna när jag väl väntat på resultatet. Jag kan väl säga att jag inte ens behövde vänta dessa minuter men naturligtvis gjorde jag det ändå men det tog nog inte mer än några sekunder innan det tydligt syntes två streck på stickan=positivt. Mycket riktigt så förblev det två streck och jag trodde att jag skulle svimma ärligt talat så i all chock väckte jag min man som hade somnat om och utbrast: ”Du ska bli pappa!” varpå han svarar något i stil med: ”Va? Nej det tror jag inte på.” Då kastade jag testet till honom och sa åt honom att titta själv och det ansiktsuttrycket när han såg att det var positivt, det var helt obeskrivligt. Vilken lycka <3

Som sagt långt inlägg och det skulle nog kunna bli ännu längre då det finns så mycket att berätta. Men imorgon får ni läsa om vilka som fick reda på graviditeten först samt en sammanfattning utav hela graviditeten. Ha en jättefin fredagskväll!

Kram! <3

 

 

 

Kommentera