Det ständiga kämpandet för sina rättigheter

Jag måste börja dagens inlägg med att säga TACK, tack för alla fina kommentarer, gillningar och delningar på mitt föregående inlägg. Hade aldrig ens kunnat föreställa mig att så många skulle läsa det jag skrivit och dessutom sprida det vidare, tack! <3 Trodde nog jag skulle få mer negativa kommentarer men det var bara ett fåtal så jag är helt varm i hjärtat, ni är fantastiska!

Idag fick jag börja min dag med att sitta i telefon i olika ärenden. Det första var till bvc då det nu har visat sig att sonen inte alltid blir tillräckligt nöjd av den mängd mjölk han får av mig via amningen, troligtvis är han inne i en ökningsfas då han växer fort och därför behöver mer näring så vi diskuterade vilken ersättning som skulle bli bäst. Det slutade med att mannen åkte och köpte NAN Sensitive, det ska vara väldigt snällt för magen och det är viktigt eftersom han ibland har besvär med gaser. De senaste dagarna har han skrikit något enormt mycket och såhär med facit i hand så är det ju inte konstigt när han fortfarande varit hungrig. Det är tyvärr inte så lätt att tyda de små vissa gånger men man lär sig mer och mer för varje dag och jag kan väl bara säga att det är en helt annan bebis idag; han ler massor, pratar, vill gärna ha ögonkontakt och är nyfiken på allt. Nöjd son, nöjda föräldrar!

Sedan ringde jag ännu en gång till Hjälpmedelscentrum eftersom ingen har hört av sig om att hämta elrullstolen sen jag ringde dem i måndags och felanmälde samma fel. Jag fick till svar att ingen har fått uppdraget än utan det ligger och väntar och då kände jag direkt hur irriterad jag blev men jag är riktigt noggrann med att i största möjliga mån inte ta ut det över stackars telefonisten, det är inte deras fel överhuvudtaget. Däremot betonade jag hur stort behov jag har av att den blir fixad, jag har en två månader gammal bebis här hemma som jag behöver kunna ta hand om på ett effektivt och bra sätt. Jag vill kunna ta mig iväg med vagnen och leva ett normalt liv. Samtalet slutade ungefär såhär: ”vi hör av oss när det finns en ledig tekniker som kan ta ärendet, men när det blir det vet jag inte”.

Jag börjar faktiskt känna mig instängd i mitt egna hem, jag börjar känna dåligt samvete för att jag inte kan ge mig ut med sonen i vagnen på längre promenader som han älskar. Att överhuvudtaget tillgodose hans behov tar så himla mycket mer tid än det annars gör, men naturligtvis reder jag upp situationerna. Men eftersom det verkar som att jag inte kommer få rätt till någon assistans överhuvudtaget så är väl det minsta jag kan begära då ett fungerande hjälpmedel? Det är en rättighet man som funktionsnedsatt har, punkt.

Min ansökan för personlig assistans skickade jag in i januari i år och något svar har inte dykt upp, jag har ringt och ifrågasatt men får bara svaret att det är fler som väntar på svar och att jag får vänta på min tur. Man kanske skulle skicka in sina ansökningar några år innan det är aktuellt i fortsättningen?

Detsamma gäller min överklagan på beslutet om mitt handikapparkeringstillstånd, de valde ju att neka mig något som jag haft hela livet för att de bokstavligt talat ”antog” saker som de inte har en aning om och som de inte ens ringt och ifrågasatt. Nu har jag väntat över två månader på svar, det första beslutet tog de ju utan problem under en arbetsvecka. I detta ärende tänker jag inte ge mig förrän det är jag som får mitt tillstånd tillbaka, jag vet många som blivit av med sina och det är riktigt tragiskt. Ännu en rättighet som man vill ta ifrån oss som verkligen behöver.

Trots att det är rätt så motigt just nu så tänker jag fortsätta hålla humöret uppe, jag är faktiskt inte ensam här hemma längre när mannen jobbar. Jag har vår son som bara blir mer och mer vaken om dagarna och vill vara med och prata och upptäcka sin omgivning. Tänk att just han kom ut till oss för drygt två månader sedan, det finaste vi har. <3

Kram! <3

Kommentera