Inget är som väntans tider, trasig igen.

Hej på er! Hoppas att ni har haft en jättefin helg på alla sätt 🙂 Min helg blev till största delen väldigt bra men tyvärr fick jag bli så enormt besviken, ledsen och irriterad också. Varför?

Jo, för några veckor sedan så gick ju min permobil sönder så Hjälpmedelscentrum fick komma hit och köra den till verkstaden. De ringde mig i torsdags och sa att den var färdig och kollade så att jag var hemma för att kunna ta emot den. Jag blev superglad eftersom helgen skulle spenderas i Loftahammar och i lördags var vi på marknad vilket jag då tänkte att det skulle underlätta om jag hade med mig permobilen.

Jag testade den en snabbis när den kom hem men det var säkert inte mer än fem-tio minuter för min snälla pappa kom och hämtade den för att köra ner den till campingen på fredag, vi hade ju husvagnen så det blev svårt för oss att ta den på släp själva. Den fungerade fint och det kändes hur bra som helst att veta att den hade kommit tidigare än väntat.

Så kom fredagen. Mannen jobbade bara halvdag och sedan åkte vi till bvc med sonen för längd, vikt och helt enkelt se om han uppnått de mål man ska vid två månaders ålder och det hade han utan problem vår finaste prins <3 Direkt efter åkte vi till mannens mormor och morfar där vår husvagn står förvarad och så bar det av till kusten. Sonen sov princip hela resan, han älskar att åka bil.

Väl framme så fick vi hjälp av några andra campare att få upp vårt förtält eftersom jag tyvärr inte kan hjälpa mannen med det så speciellt mycket så medan dem gjorde det tog jag hand om sonen som njöt av att vara ute. Några timmar senare så kom min mamma,pappa och syster också ner så då skulle jag äntligen få min permobil. Då passade jag och syrran på att ta en promenad med sonen så han kunde somna efter att ha ätit, det var hur smidigt som helst att köra omkring där. Det blev dock en kort promenad på inte mycket mer än en kvart för sonen ville inte vara med alls så vi åkte bort till mammas och pappas husvagn istället och bara myste.

Timmarna gick och det var dags att gå bort till vår husvagn och sova. Vad händer? Jo när jag ska köra ut från deras förtält så är precis samma fel tillbaka igen, det går inte att styra höger då den bara stod och tuggade alternativt svängde åt alla andra håll än just höger. Vi testade allt möjligt men ingenting fungerade, det var bara att inse att den inte alls är fixad. Jag fick alltså snällt ta den manuella rullstolen resten av helgen och in till marknaden ändå, det var tacken för att pappa tagit sig tid att hjälpa mig få ner den.

Imorse ringde jag Hjälpmedelscentrum för att än en gång felanmäla och passade på att fråga vad som egentligen hade åtgärdats då jag fått informationen om att motorn skulle bytas ut. Men det var ingen motor som hade bytts, de hade enbart städat ur motorn från koldamm. Helt ärligt, tror de flesta kan räkna ut att det inte hjälper något vidare.. En ny arbetsorder skapades och jag får nu snällt vänta IGEN på att någon ens ska höra av sig om att hämta permobilen för att sedan fortsätta vänta på att den faktiskt blir lagad. Detta betyder ännu mer tid med krångel, mindre självständighet och mer hemmatid medan man annars kunde tagit sig ut med barnvagnen och faktiskt hittat på något roligt istället för att sitta hemma när mannen jobbar.

Jag blir så less, men jag hade på känn hela tiden att det skulle bli strul med den här eftersom det jag fick var ett demoexemplar. Vem vet hur länge den har stått och hur många gånger den använts? Men det jag blir mest förbannad över är att utbildade tekniker på fullaste allvar tror att allt skulle bli fixat bara de tog bort lite koldamm, skärpning känner jag rent spontant.

Nu får vi hålla tummarna för att den fixas ordentligt denna gång, när ett hjälpmedel går sönder så är det verkligen kännbart. Man blir så låst och allting försvåras. Tur man har sin envishet, det kommer man långt med. Tur att jag har sonen att mysa med och bloggen att skriva på när han sover.

Kram! <3

Kommentera