En påminnelse från mig till er nu när skola och arbete sätter igång.

Hej på er!

Hoppas att ni har haft en jättefin helg, det har iallafall jag haft. Mannen var ledig i fredags så det var verkligen mysigt att få ha tre hela dagar tillsammans med hela vår lilla familj <3 Vi passade på att göra några sista ärenden inför lördagens bröllop och sedan åkte vi hem till mina föräldrar och myste.

I lördags var det alltså dags för bröllop, den här gången var det min brors tur att få gifta sig och allt var så himla fint. Det blev en hel del flashbacks från vårt bröllop som ägde rum för fyra år sedan i november. Sonen sov sig igenom hela ceremonin och var endast vaken en stund under festen för blöjbyte och mat samt lite övrigt gnäll som hör till de små liven. Så stolt över honom att allt gick så bra!

Men idag ska det inte handla direkt om mitt familjeliv även om det har blivit en större del här på bloggen, men jag skriver egentligen om så mycket mer och därmed både roliga och mindre roliga ämnen. Nu drar ju skolan igång för alla barn och ungdomar samt att alla vuxna börjar komma tillbaka till jobbet efter sin semester. Därför har jag valt att skriva om ett ämne som jag delvis med mitt bloggande vill och försöker vara med att påverka till det bättre, nämligen mobbning.

Personligen så skulle jag väl inte påstå att jag utsatts för mycket mobbning under åren, men det beror ju på var man väljer att dra gränsen för vad mobbning faktiskt är. Däremot har jag mer eller mindre alltid känt mig annorlunda och att jag inte ”passat in” under mina skolår. Men det finns några få gånger där jag själv anser att jag varit utsatt för direkt mobbning och det är dessa tillfällen som satt spår i mig, det är inget man bara slänger av sig och glömmer utan det gör riktigt ont. Det ena tillfället var i grundskolan, årskurs 5-6 någonting men den gången som gör som allra mest ont är sorgligt nog min egen studentdag. I det här inlägget kommer jag inte att gå in djupare på mina historier, om ni önskar så skriver jag absolut ett eget inlägg om mina personliga erfarenheter utav mobbning. Hör av er isåfall, jag vet själv att det kan vara skönt att veta att man aldrig är ensam om man är en av dem som tyvärr blir utsatta.

Mitt syfte med dagens inlägg är att alla ni därute ska få er en riktig tankeställare. Det finns alldeles för många barn, ungdomar och dessvärre även vuxna som mår dåligt i samhället. Dåligt över att komma tillbaka till vardagen efter sina lov, studiedagar, semestrar mm. Det finns tragiskt nog de människor som inte ens kommer tillbaka till sin vardag på grund av att någon/några gjort dem så illa att de valt att avsluta sina liv. Ska det behöva vara såhär? Vill vi verkligen ta livet av våra medmänniskor? Skulle inte tro det.

Vi lever i 2017 och det borde vid det här laget inte vara någon överraskning om att vi alla är olika. Vi har olika utseenden, olika hudfärger, olika kunskaper,olika läggningar, olika personligheter. Vi är egna individer helt enkelt och det är väl så det ska vara? Tänk om alla var precis som just dig, vad tråkigt det skulle vara att leva och umgås. Oavsett vem du är och hur du är så förtjänar du aldrig att bli mobbad för det, du är en i samhället precis som alla andra.

Jag vet med 100% säkerhet att ni som trycker ner och är direkt elaka mot andra människor gör det för att ni själva inte mår bra och det är djupt tragiskt att ni inte fått den hjälp och stöttning som ni behöver innan det är försent. Men jag kan lova att det aldrig någonsin blir bättre av att ni gör livet värre för någon annan, det straffar er bara ännu hårdare tillslut. Det sker inte bara i verkliga livet utan också i sociala medier. Jag som är aktiv på flera olika ställen i social media ser dagligen hur folk går på andra för att de kanske antingen sticker ut på något sätt eller för att man helt enkelt bara är avundsjuk och därför måste försöka förstöra någon annans framgångar. Så mycket hat och nedvärderingar som cirkulerar runt i cyberrymden just nu har jag nog aldrig varit med om innan. Kommentarer till offentliga personer till exempel ”ja men du har ju valt att vara offentlig, då får du räkna med påhopp” Nej verkligen inte, de är helt vanliga personer de också.

Hur svårt ska det egentligen behöva vara att acceptera att vi alltid kommer att vara olika? Var och en har en historia och något vi kämpar med/för. Jag hade inte ens i min vildaste fantasi trott att det fortfarande skulle finnas så många personer som saknar kunskap och sunt förnuft om hur man behandlar sig själv och andra. Det måste sluta omgående, jag vill inte ens tänka på hur samhället ser ut om bara några år om det fortsätter.  Många väljer att inte prata ut om det de blir utsatta för, de bär allt det tunga alldeles själva. Tänk på det nästa gång ni får för er att slänga en onödig kommentar oavsett om det är i verkliga livet eller på internet.

Kram! <3

Kommentera