Att känna och att vara är inte samma sak

Idag blev det nästan chocktillstånd på mig när jag vaknade av att sonen gnydde och jag kollade klockan, den var strax efter 6 och då har han alltså sovit sedan 22 igårkväll så han var rejält trött det lilla livet och jag gråter ju inte över att få sova jag heller. Vi kör nämligen inte regelbundna tider när han ska äta eftersom han går upp jättefint i vikt och mår bra så därför blir det mat när han är hungrig helt enkelt.

Nu har vi återgått till vardagen här hemma, mannen har börjat jobba och jag är ensam hemma med sonen. Jag var ju ensam en vecka innan hans semester också och det går inte ens att jämföra med nu för det är en enorm skillnad. Tiden går fort och han utvecklas samt att jag känner att jag hunnit lära känna honom mycket bättre vilket leder till att jag agerar mycket tidigare på hans signaler. Det är så himla roligt att vakna upp till en ny dag för alltid händer det något nytt i vår sons utveckling, det går till exempel jättefort med hans nacke nu. Han är superstark och sitter längre stunder upprätt med huvudet och tittar sig nyfiket omkring <3

Det många väljer att inte nämna har jag märkt, det är dessa dagar som faktiskt är lite mer kämpiga än andra när det gäller livet med bebis för det vore ju väldigt märkligt om alla dagar var en dans på rosor. Det är en fantasivärld. Jag kan bara ta ett exempel från så sent som igår;

Sonen sov en liten stund på förmiddagen och vaknade runt lunchtid när min syster kom och hälsade på. Hon stannade till tidig kväll och under den tiden hade han väl kanske slumrat till en kvart i bärselen (han är väldigt pigg när han är vaken numera och vill därför gärna vara med överallt så mycket som möjligt, superkul!). Efter blöjbyte och amning på kvällen tänkte jag att jag gör ett försök att lägga honom i sin säng då han hade gäspat upprepade gånger och ögonen gick i kors, men han skrek för livet direkt och så såg det ut fram till kl. 22. Jag försökte få honom lugn på alla sätt som gick men inget hjälpte, då kände jag hur min panikångest helt plötsligt kom smygandes. Jag har ju skrivit lite om det innan och när man väl fått diagnosen så är det liksom ingenting som bara försvinner utan det finns där och det behövs inte alltid så mycket för att ”locka fram” en attack.

Det sista jag vill är att föra över min panik på sonen, det mår ingen bra av och situationen hade blivit tusen gånger värre helt säkert. Jag lade därför ner honom i sängen igen och ja han skrek fortfarande, gick iväg ett par minuter och andades djupt samt fick några jättefina stärkande ord via telefonsamtal från min älskade man. Därefter tog jag nya tag och tog upp lilleman i famnen för att försöka lugna igen, pratade lugnt och gungade honom lite som han älskar när man gör. Visst tog det ytterligare nästan två timmar men tillslut så somnade han och jag kände mig både stark och stolt över mig själv. Jag lät inte min panikångest vinna och jag är heller ingen dålig förälder för att jag gick ifrån och andades ett par minuter fastän han fortfarande skrek, jag var givetvis precis utanför sovrummet bara. Jag kom tillbaka starkare och kunde ge honom det lugn och den trygghet som ett barn behöver och i mina ögon även en förälder har som skyldighet att ge sitt barn.

Så visst finns det situationer där självförtroende och självkänsla dalar, man blir som förälder ledsen när man inte kan göra sitt barn nöjd och glad med en gång. Det är inte heller ovanligt att man känner sig otillräcklig och väldigt hjälplös. Det är helt okej att ha sådana känslor men för det betyder inte det att vi är vad vi känner. Vi är inte mer än människor och oavsett så kommer just du vara den bästa föräldern till ditt barn <3

Kram! <3

Kommentera