Är jag en sämre mamma bara för att jag gör saker på ett annat sätt?

Jag har sagt det förut och säger det igen, jag har verkligen världens bästa läsare. Vilka fina kommentarer jag fått sedan inlägget igår både på sociala medier och på min mejl, underbara ni!

Det är just precis nu som jag behöver sådana kommentarer som mest skulle jag säga, för även om jag inte är gravid längre så försvinner ju inte alla dessa hormoner på en gång vilket i sin tur gör att jag fortfarande är väldigt känslig och kanske även tar åt mig mer än vad jag ”borde”. Jag hade önskat att jag slapp göra det här inlägget men det är så skrämmande många (fortfarande inte alla, så ta inte åt er om ni inte är en utav dem) som verkar tvivla otroligt mycket på min förmåga att självständigt ta hand om vår son. Som bekant så hade mannen sina två veckor att ta ut i samband med sonens födelse och nu har han alltså börjat arbeta igen, egentligen redan i torsdags så idag var andra dagen som jag och sonen var ensamma hemma.

Kommentarer som ”hur ska du göra när Alex börjar jobba igen?”, ”kommer du att klara av det själv?”, ”har du någon som kommer hem och hjälper dig med sonen?” har blivit vardag nu under dessa veckor och det gör mig rent ut sagt så ledsen. Jag har full förståelse för att folk funderar, men att ifrågasätta min förmåga att ta hand om mitt eget barn är faktiskt inte okej. Jag skulle aldrig skaffa barn om jag såg det som helt omöjligt.

Ja, det finns saker som är svårare för mig naturligtvis men jag hittar på mina egna lösningar och de fungerar alldeles utmärkt. Det tar längre tid för mig att utföra vissa moment jämfört med när mannen gör det, men detta kommer bli helt naturligt under vår sons uppväxt och jag är inte en sämre mamma för det.

Nu har dessa kommentarer lugnat sig något eftersom jag inte är sen med att ryta ifrån men det sätter sig mer än vad ni kanske tror och det sista jag vill är att det ska få mig att tvivla på mig själv, aldrig i livet för jag vet vad jag kan. Vår son kommer få en precis lika bra omvårdnad som alla andra, men på mitt egna sätt. Han har fått så enormt mycket kärlek från första stund och det är det viktigaste. Tillsammans som familj så kommer vi klara allt <3

Jag ska inte behöva bevisa någonting och med det här inlägget så hoppas jag inte att någon tar illa upp utan se det mer som en tankeställare. Är det verkligen rätt att ifrågasätta? Det är helt okej att fråga mig HUR jag gör vissa moment, men att fråga OM jag ens kommer klara det är absolut inte okej. Det är kanske inte jättevanligt att någon med ryggmärgsbråck skaffar barn, men det finns fler än ni tror och min förhoppning är att fler vågar skaffa barn oavsett om man själv har en funktionsnedsättning för det ändrar inte hur man är som förälder och man klarar oftast mer än vad man tror så låt inte någon/något hindra det du vill.

Nu är det dock dags för ett blöjbyte här så vi hörs imorgon igen med ett förhoppningsvis lite roligare inlägg 🙂

Kram! <3

Kommentera