Syns det inte så finns det inte

Hej på er.

Känner att det är dags att skriva ett inlägg nu eftersom det var ett tag sedan, men tyvärr kan jag fortfarande inte lova något regelbundet bloggande än så länge då jag fortfarande kämpar med det psykiska.

För mig är varje dag en kamp just nu, jag vet aldrig hur jag mår nästa dag, inte ens hur jag mår om en timme. Nu är det ca två månader sedan det konstaterades att jag drabbats av panikångest och den tiden har inneburit sjukskrivning på heltid, halvtid och till sist en vecka 25% för att sedan med start idag gå tillbaka till min fulla sysselsättningsgrad. När jag jobbade sista veckan med 50% sjukskrivning så kände jag ändå att det kanske började gå åt rätt håll, jag fick inte hjärtklappning riktigt lika ofta och kände mig inte ledsen i samma mängd, jag kunde till och med sova vissa nätter utan att vakna en enda gång förrän det var dags att gå upp. Jag påpekade redan då hos min kurator som jag går till att jag själv känner att jag skulle behöva en eller ett par veckor till med 50% eftersom det var vad jag klarade av just där och då. Men nej, att gå upp till 75% var bara bra och skulle ge det en chans.

Sagt och gjort så jobbade jag dessa timmar förra veckan och det gick inte en enda dag utan att jag fick panikångestattacker, alla dagar var de inte lika stora men att försöka göra ett bra jobb samtidigt som man sitter med hjärtklappning, fingrar som domnar bort, gråten i halsen plus att inte få den sömn man behöver är väldigt svårt. Jag ringde vårdcentralen förra onsdagen för att be om att bli uppringd av min läkare men får till svar att hon jobbar på annat håll i två månader vilket ingen sagt till mig samt inte informerat om vem min nya läkare är. Därför skulle jag bli uppringd utav min kurator på fredagen samma vecka.

Fredag morgon ringer mobilen, jag får förklara för kuratorn varför jag bett om kontakt osv. Jag talar om hur tufft det har varit denna vecka och att jag känner att jag inte klarar av min fulla sysselsättningsgrad den kommande veckan. Får då till svar; Du intalar dig själv att du inte kan, att vara hemma kommer göra dig sämre och du är inte sjuk så därför sjukskriver vi dig gärna inte mer. Det blev ytterligare en käftsmäll, jag började storgråta efter samtalet. Här hade jag öppnat upp mig och talat om hur JAG känner, men får tillbaka att jag intalar mig att jag inte kan och att jag faktiskt inte är sjuk.

Idag var första dagen med full arbetstid eftersom jag inte blev sjukskriven mer. Men det gick inte, hjärtklappning, yrsel och så mycket ledsamhet och känsla av att inte räcka till tog över än en gång och jag fick avsluta min arbetsdag efter 3,5 timme.

Det jag lider av syns oftast inte utanpå mer än i form av att jag kanske ser trött och ledsen ut. Därför är jag inte sjuk. Men är jag verkligen frisk om jag får dessa attacker och faktiskt inte klarar av mitt arbete som vanligt? Det finns inte en människa som vet hur jag mår och hur jag känner mig inombords och det begär jag inte heller. Men att bli lyssnad på är något jag begär. Kan bara tacka mina fina chefer och kollegor som stöttar och finns där varje dag, som gör allt för att underlätta mina arbetsdagar. Tack till familj och ni vänner som hör av er även om jag inte alltid svarar, jag läser allt men orken finns inte att föra en konversation alltid just nu.

Jag älskar att vara gravid, tanken på att vi blir ytterligare en familjemedlem i sommar. Men dessa hormoner förstör så mycket nu, jag vill dit jag var för ett par månader sedan. Jag vill bara bli mig själv igen, största tack till min man som står ut med mig fastän jag är som jag är vissa dagar. Som alltid finns där oavsett.

Tack.

Kram!

Kommentera