När kroppen plötsligt säger ifrån

Hej på er alla fina, nu var det alldeles för längesen jag skrev här igen men det finns en anledning. En anledning som egentligen inte var tänkt att gå ut med till allmänheten men eftersom mitt mål är ett seriöst bloggande så tycker jag inte att det är mer än rätt att ni vet lite varför det är som det är och varför ni inte ska vänta er ett helt ”normalt” bloggande just nu.

Jag är inne på vecka två med sjukskrivning på heltid pga något som utlöstes förra måndagen. Jag kände redan på morgonen att det var något som inte stod rätt till, jag hade inte samma glöd och motivation samt småsaker som gick fel. Men jag tänkte väl att det var en typisk måndag och gav mig iväg till jobbet som vanligt. Timmarna gick och strax innan det var dags för mig att ta lunch så hände något jag aldrig upplevt tidigare; Pulsen blev skyhög, jag fick som ett stort tryck över bröstet och fick svårt att andas, jag bara satt och stirrade in i min datorskärm när det ringde hos mig. Jag visste helt plötsligt inte hur man gjorde för att svara längre. En känsla jag aldrig glömmer.

Sedan går jag på lunch, är väldigt tystlåten och maten smakar inte något vidare. Mina kollegor reagerar på att jag ser hängig ut och att jag inte säger så mycket. Svarar något i stil med ”Jag mår inte så bra just nu bara”. Efter det så känner jag hur tårarna börjar komma, hur jag börjar må illa. Det dröjer inte länge förrän jag behöver besöka toaletten, jag kräks och gråter. Jag blir rädd för mig själv.

Beger mig bort mot min chef och säger att jag behöver gå hem, förklarar lite snabbt vad som nyss hänt. Bestämmer mig för att åka hem till min mamma då mannen hade åkt till jobbet och jag ville verkligen inte vara ensam när jag mådde såhär. Stannar där i flera timmar och pratar av mig, bestämmer att jag ska ringa vårdcentralen nästkommande dag.

Tisdag morgon ringer jag och sjukanmäler mig, säger även att jag ska ringa vårdcentralen och att jag ringer och uppdaterar dem sen. Fick prata med en väldigt trevlig sjuksköterska som först ville sätta mig på telefontid hos deras samtalsterapeut men när jag berättade mer ingående så fick jag en akuttid hos läkaren inom bara ett par timmar.

På plats pratar vi mycket, tar blodtryck, EKG och puls. Pulsen går fortfarande på högvarv och hon märker på både utseende och mitt sätt att prata att jag är väldigt nedstämd. Sedan kom domen, panikångest. Panikångest som kommit från många perioder av stress i kombination med min prestationsångest som alltid funnits där. Jag får nu svar svart på vitt varför jag inte känner igen mig själv.

Jag är en person som sällan egentligen mår riktigt dåligt men då alla graviditetshormoner vill spela ett spratt så har jag blivit så mycket känsligare och mottagligare för stress osv. Min förhoppning är att med hjälp av KBT som jag börjat på för att få hjälp att förstå vad som faktiskt händer samt fortsatt stöd från läkare, mina nära och kära så kommer det här snart bli lättare att hantera.

Jag tror heller inte att det kommer vara något som hänger kvar efter min graviditet men det kan man förstås inte säga helt säkert. Är väldigt tacksam att jag hörde av mig till vården och får den här hjälpen såpass fort.

Var rädda om er därute så hörs vi snart igen. Jag jobbar för att få en mindre stressfylld vardag och har vänner, kollegor, familj som alltid finns där. Jag är er evigt tacksam.

Kram!

1 thought on “När kroppen plötsligt säger ifrån

Kommentera