Öppna hela mitt liv för någon okänd 

Känslan av att vara tvungen att vända ut och in på sitt liv inför personer man aldrig träffat och kanske inte ens pratat med är något jag aldrig kommer tycka är okej. Men det är så det ser ut när man ska kämpa för sina rättigheter till ett bra och självständigt liv. 

Naturligtvis har jag förståelse för att den som handlägger mitt ärende måste få tillräckligt med underlag för att kunna bedöma utifrån deras riktlinjer men vad är det svåra med att fixa ett personligt möte eller åtminstone boka ett telefonmöte så att man får en uppfattning om vad det är för person som ska ta hand om mitt ärende? 

Att skicka in en blankett där jag sitter och öppnar upp de mest privata delarna i mitt liv för att sedan lägga det i ett brev och låta någon helt okänd ta del av det, finns det mycket som är mer opersonligt? Oftast får jag inte ens någon återkoppling via telefon utan det kommer ett brev med beslut, så ingen personlig kontakt överhuvudtaget utan bara jag som lämnat ut mitt liv. 

Sedan är det ju förstås inte så att dom bryr sig och lägger på minnet av det jag skriver men känslan som jag har är det jag vill få fram och jag tror att många känner igen sig. Privatliv existerar inte på samma sätt, ett samtal är allt jag begär. Men att tvingas skriva utan någon kontakt, nej det är inte okej. Skulle du vilja skriva i ett öppet brev om dina mest privata delar av livet till någon du inte ens hört rösten på? Nej jag tror inte det. 

Kram! 

Kommentera