Anpassade bostäder växer inte på träd

En grå men underbar onsdag har precis börjat, jag fick nämligen en semesterdag lite spontant sådär så nu har jag verkligen chansen att vila upp mig eftersom tröttheten fortfarande gör sig påmind. Medan mannen är och hämtar ut lite paket så tittar jag in här och skriver lite, vad han hämtar ut får ni troligtvis se i nästa inlägg 🙂

Det här med att hitta en bostad är ännu ett stort problem i samhället och det gäller alla, men så fort du behöver minsta anpassning så blir det så mycket svårare och just det tänker jag skriva om den här gången.

När jag flyttade hemifrån så flyttade jag direkt in till min man som bodde i en 1:a några mil från Linköping. Det var en väldigt rymlig lägenhet så ytan i sig var egentligen aldrig något problem men sedan var det ju den detaljen att lägenheten låg en halvtrappa upp utan hiss. Jag har turen att kunna gå med lite stöd men eftersom jag behöver få med mig rullstolen också så var jag hela tiden beroende utav någon som hjälpte mig så fort jag ville ta mig utanför bostaden. Jag gick sista året på gymnasiet och hade ibland studiedagar och andra ledigheter medan mannen jobbade så då satt jag hela dagarna i lägenheten då jag helt enkelt inte kunde ta mig ut på egen hand, jag var låst. Det kan säkert låta konstigt att jag valde att flytta dit eftersom jag klart visste att den där trappan fanns men vad gör man inte för att få vara med sin kärlek?

Jag tog kontakt med kommunen som vi bodde i och försökte få min vilja igenom med att få en trapphiss installerad efter att ha fått tipset från grannar och andra i min omgivning. Trots massvis med samtal, skriftliga ansökningar och mejl så hörde jag aldrig någonting. Jo, när det nästan var dags att flytta därifrån så det var ju så lagom då. I den vevan hittade vi nämligen en 2:a i centrala Linköping som dessutom hade anpassat kök i form av höj-och sänkbart samt lite anpassning i badrummet med handtag.

Dock var det många som hade lagt en intresseanmälan och då den hyresvärden går efter poängsystem så kändes det kört. Men jag ville verkligen få tillbaka mitt självständiga liv så jag tog kontakt med hyresvärden och förklarade min situation. Det gick nog inte mer än ett par dagar innan jag fick ett mejl från ansvarig uthyrare där det stod att de gärna ville se att någon som är i behov utav anpassningen skulle få lägenheten men eftersom det var så många som anmält intresse så var det snabba puckar som gällde. Redan dagen efter åkte jag tillsammans med min mamma för att titta på lägenheten eftersom min man var på jobbet och inte hade möjlighet att ta ledigt.

Även denna var väldigt rymlig och det var förstås en stor skillnad att komma in i en 2:a. Planlösningen var bra och eftersom vi skulle få välja helt nya tapeter och det skulle fräschas till så trodde jag att det skulle kunna bli väldigt bra. Efter rundturen så sa han som visade att vill jag ha lägenheten så är den min, men då var jag tvungen att ta ett beslut på plats eftersom den riktiga visningen skulle starta dagen efter. Jag kände att det inte var så mycket att fundera på, jag tyckte naturligtvis att det var tråkigt att min man inte fick vara med och säga sitt men jag visste att han ville att det skulle bli så bra som möjligt för mig så jag tackade ja. Känslan att äntligen få komma in till stan igen och kunna ta sig fram självständigt var obeskrivlig.

Efter en tid så började framtidsplaner att dyka upp, ni vet det här med barn osv. Vi båda hade tankar på att vi så småningom skulle bli fler i familjen och då det började bli lite trångt emellanåt med alla saker samt att vissa omständigheter gjorde att vi inte riktigt trivdes längre så började jag än en gång titta efter lägenheter. Jag fann denna som vi bor i idag, en 4:a och det kan tyckas vara väldigt stort för bara två personer men eftersom jag behöver anpassat så får man tänka på att de lägenheterna inte växer på träd samt att vi tänkte att vi skulle kunna bo där en väldigt lång tid. Det visade sig att vi hade möjligheten att ringa de som bodde i lägenheten direkt för att få chansen att titta på den så det gjorde jag redan samma kväll. Turen fortsatte och vi kunde komma så snart som samma kväll jag ringde.

Vi tyckte verkligen om lägenheten, otroligt fin och rymlig. Men där kunde vi inte säga ja på samma sätt som den vi hade just då, det var mycket som skulle fungera ekonomiskt eftersom jag inte hade något jobb då utan gick på aktivitetsstöd. Så vi åkte hem och funderade, budgeterade och diskuterade. Tillslut kom vi båda fram till att vi behövde lämna den lägenheten som vi bodde i då och därför lade vi ett intresse på bostaden. Den gången var det tack vare de som bodde här innan som vi fick lägenheten för egentligen var det alldeles för mycket poäng som krävdes men de sa tydligt till hyresvärden att den som behöver anpassningen mest ska få den. Det var nämligen många helt ”friska” intressenter så det var där vi fick erbjudandet.

Idag bor vi här och vi båda trivs otroligt bra, vi har fått det precis så som vi vill ha det och nu väntar vi ju barn så då är inte utrymmet något problem alls.

Här har ni fått några exempel från mig där det med väldigt mycket tur har gått relativt smärtfritt för mig att finna bostäder men så ser det absolut inte ut i alla fall. Jag har vänner och bekanta som blivit nekade när de ringt till hyresvärdar på samma sätt som jag, får stå i årslånga köer fastän de har speciella behov som måste tillgodoses för att man ska få leva så självständigt som möjligt. Många får fortfarande bo hemma i vuxen ålder för att de inte har någon chans till eget boende med rätt anpassning. Jag vet att många icke funktionsnedsatta har svårt att hitta bostad också men jag tycker att självständighet ska vara en självklarhet och med rätt prioriteringar från samhället så går det. Allt annat är bara snack.

Kram!

Kommentera