Tjat är sällan bara tjat

Sådant som man kan uppfatta som tjatigt, jobbigt och gnälligt som ungdom kan man i vuxen ålder inse bara var för ens eget bästa för att någon vill mig väl. En sådan upptäckt har jag gjort, visserligen för flera år sedan nu men vill dela med mig utav det eftersom det med all säkerhet finns fler därute som känner igen sig.

Det jag syftar på i det här fallet är det jag i tonåren tyckte bara var tjat från mina föräldrar. Tjat om att hämta den där saken eller göra den där saken själv istället för att be mina syskon göra det åt mig. Tjat om att gångträna, om att röra på mig mer, om att ringa det där jobbiga samtalet till olika ställen som habilitering, läkare, färdtjänst eller vad det nu kunde vara. Det blev mycket irritation från min sida och jag bara önskade att de kunde vara tysta någon gång och låta mig sköta mitt eget liv. Jag var ju stor nog att göra det liksom. Ni känner igen er ganska väl va?

Men varför ”tjatade” dem om dessa saker då? Svaret är idag väldigt uppenbart. För att de ville att jag skulle bli så självständig som möjligt såklart. Jag var ju i tonåren och även om jag inte var riktigt vuxen så var jag ändå på god väg och då behöver man också ta mer ansvar. Idag ser jag vad det där tjatet gjort för mig och det har hjälpt mig väldigt mycket under årens gång. Jag har otroligt mycket att tacka mina föräldrar för och det här är en stor grej av alla. Utan allt tjat hade jag nog inte kommit ens hälften så långt som jag gjort idag.

Jag var förstås en trotsig tonåring jag med och skulle absolut inte ta till mig av det som sades alla gånger men i efterhand har jag faktiskt tagit till mig det och jobbat på det. Jag är väldigt tacksam över att ha föräldrar som hela tiden har pushat mig och gör det fortfarande för att göra mig så självständig som det bara går. Sådana föräldrar borde alla ha.

Det är helt normalt att man som tonåring reagerar precis som jag gjorde, det är en del av ens egen utveckling. Men en dag sitter du där och kommer till insikt med det som jag gjort nu, att de bara bryr sig om det. Även om du inte såg det då så var alltid noga med att visa din uppskattning och förståelse i efterhand, det är de värda flera gånger om. De har ju trots allt bidragit en stor del till den du är idag.

Så än en gång, ett stort tack från djupet av mitt hjärta till mina föräldrar som trots kämpiga perioder alltid funnits där och trott på mig, som hjälpt mig på traven att bli den jag är idag och som är den stora anledningen till att jag klarar av så mycket som jag kan idag. Jag älskar er!

Kram!

Kommentera