När självförtroendet och självkänslan sviker

Godkväll alla fina! Jag vill återigen tacka för all fantastiskt fin feedback jag får, allt stöd och pepp i det jag skriver om. Det är ni som får mig att vilja fortsätta skriva och det värmer otroligt mycket, tack!

Jag tänkte avrunda det temat som uppstod lite här kring självförtroende och självkänsla, inte för gott naturligtvis men för nu. Det kommer fler inlägg längre fram eftersom det är ett högaktuellt ämne att lyfta på många sätt.

När jag är i mina sämre perioder där både självkänsla och självförtroende sviker mig, hur gör jag egentligen då för att komma vidare och tänka positivt igen? Att hitta knep är aldrig lätt utan det tar tid och man måste testa sig fram vad som fungerar för en själv som individ, det som fungerar för mig fungerar inte alltid för dig och tvärtom. Men jag utgår förstås alltid från mig själv här på bloggen så därför tänkte jag dela med mig utav mina knep för att hantera situationer när de är som allra tuffast.

Nuförtiden har jag en väldigt god och nära relation med min mamma, hon är inte bara min mamma utan min närmaste vän. Vi har haft det tufft som jag nämnt under min tonårsperiod och vilka familjer har inte det liksom? Men det har gjort så att vi kommit desto närmare varandra nu och vi har kontakt nästan dagligen på ett eller annat sätt. Som jag känner i dagsläget så kan jag verkligen prata med henne om allt; alla tankar, allt som händer och hur jag mår. Därför så är det ofta henne jag vänder mig till de gånger jag är lite nere för att hon gör mig så glad och får mig att tänka på annat. Det i kombination med att jag kan ha väldigt bra samtal med min man här hemma gör att jag kommer väldigt långt bara där i arbetet mot att komma in i en bättre period igen.

Men jag gör naturligtvis saker på egen hand också. Jag brukar sätta mig ostört och börja skriva ner vad det är som tynger mig, för mig är det terapi att få skriva av mig. Då har jag helt plötsligt en tydlig lista framför mig på vad det faktiskt är den här gången som får mig att må dåligt. Ungefär 98% av fallen slutar med att jag ser att det bara är sådant som jag lurar i mig själv, jag lurar min hjärna att jag inte är tillräckligt bra, att jag är sämre än alla andra, att jag inte kan göra allt som alla andra kan eller vad det nu kan tänkas handla om.

När jag väl har fått ned det i skrift så är det dags att fundera och agera. Varför tänker jag de här sakerna om mig själv? Varför behandlar jag inte mig själv med den respekten jag förtjänar? Varför tänker jag saker som bara får mig att må dåligt? Efter en stund med analyser så är det tid att gå vidare. Jag har fått sitta ensam och fundera, det är ingen som gett mig alla svar förutom jag själv. Jag tror på en regelbunden egentid för sig själv där man ostört får tid att reflektera över saker, bra som dåliga för att sedan gå vidare med sitt ”vanliga” liv. Även om det kan verka omöjligt att tänka på det sättet så är det trots allt bara du som sitter med alla svar, du måste bara ge dig den tid som behövs för att få fram alla svar. Först då är du redo för vardagen igen, då är du redo att gå in i den positiva perioden igen precis där du alltid förtjänar att vara.

Kram!

Kommentera