Söka efter bekräftelse

Efter en ganska tuff dag med hemska hormonsvängningar så har jag äntligen landat under ett varmt täcke med laptopen i knät för att skriva dagens sista inlägg.

Det kommer att handla om min tid som ungdom, den tiden då mitt bekräftelsebehov var som allra värst under tidiga tonåren och ytterligare ett par år. Som jag var inne på i min förra text så känner jag tyvärr ibland att jag inte räcker till och att jag helt enkelt inte är tillräckligt bra. De här känslorna var extrema under tidiga tonåren och när mina vänner började träffa killar och skaffa sina första pojkvänner så blev ju inte de känslorna bättre.

Vem skulle vilja ha mig med tanke på hur jag ser ut, med tanke på min funktionsnedsättning och med tanke på den person jag är? Det var frågor som snurrade runt i huvudet varje dag. Så vad gjorde jag för att dämpa de här tankarna och känslorna?

Jag började söka efter bekräftelse i form av kontakt med okända killar på nätet. Där var det ju ingen som såg min funktionsnedsättning och därför kunde se mig för den jag var och lära känna mig som person, tänkte jag. Jag sökte mig oftast till lite äldre killar och det handlade nog mycket om att det kändes tryggt och på en annan nivå. Många timmar chatt, byte av nummer med dessa killar och prat långt in på nätterna blev min vardag. Det jag inte såg när jag var mitt i det var hur illa behandlad jag blev. De här personerna hade såklart inget intresse utav att lära känna mig på djupet, de ville bara komma åt det de ville ha.

När det började komma frågor om olika bilder och annat så började jag sakta förstå att det var inte mig som person de ville ha, för dem var jag bara en i mängden och ett lätt offer. Men när man varit inne i det där sökandet efter bekräftelse en så lång tid så blir det ett beroende som är omöjligt att trappa ned på. Man måste sluta helt, på en gång. Mina föräldrar såg på mig att det var någonting som inte stämde och jag gömde mina konversationer men mådde förstås bara allt sämre utav det. De ifrågasatte otaliga gånger vad det var som pågick men det besvarade jag bara med smäll i dörrar och irritation. Såhär i efterhand förstår jag ju att det var för att jag mådde så dåligt.

Ju längre tiden gick desto fler vakna nätter blev det. Jag grät ibland, jag visste att det sättet jag sökte bekräftelse på var så fel och det kunde gå väldigt illa. Jag blev bara mer och mer otrevlig mot min familj och isolerade mig totalt med min dator. Där hade jag folk som förstod mig, det var så jag kände. Men det var bara tvärtom och idag är jag så otroligt glad över att jag med rätt hjälp och metoder tillsammans med mina föräldrar och inblandade lyckades ta mig bort från det beteendet. Jag gjorde mig bara mer illa och ingenting annat. Men när man är mitt i det så lever man i förnekelse och kan inte se konsekvenserna som kan uppstå. Allt man vill ha är ju bara lite bekräftelse.

Jag har sårat mina föräldrar mer än någonsin under tonåren och det är något jag är väldigt ledsen över, men hur mycket jag än vill så går det inte att göra ogjort. Däremot så visar jag uppskattning för dem idag, vi har en väldigt nära och fin relation. Livet går vidare, minnena finns kvar men så länge man tar sig ur det som för stunden känns bra så är det en vinst. Det är allt man kan göra och framförallt stå för vad man gjort, det blir aldrig bättre av att ljuga och undanhålla saker för dem som bryr sig om dig för en dag står du där helt ensam istället. Är det värt det?

Frida

Kommentera