Ibland känns det som att jag inte riktigt räcker till

Nu har man snart klarat av halva veckan, äntligen är det onsdag.

Jag tänker varje dag på hur lyckligt lottad jag faktiskt är. Jag har världens finaste man på alla sätt och vis. Men samtidigt så finns det en del saker som gör mig ledsen. Min man jobbar heltid, varannan vecka dag och varannan kväll så vissa dagar så ses vi minimalt och hinner varken göra saker tillsammans eller ens prata speciellt mycket. Det är såklart inte detta som jag ska skriva om för såhär har väldigt många det.

De saker som gör mig ledsen är att se hur trött min man är när han kommer hem, hur mycket han verkligen behöver sova ut när han får chansen och hur han bara behöver få ta det lugnt när han inte jobbar men alltid är det något. Man kommer aldrig ifrån att han tyvärr får dra det största lasset här hemma, jag kan göra en hel del jag också naturligtvis men inte allt så det blir automatiskt han som gör det. Att sitta där och titta på (inte ordagrant att jag sitter och stirrar när han fixar här hemma förstås men jag tror ni förstår) är en så hemsk känsla, känslan av att inte räcka till. Ibland blir jag ledsen så att det syns och min man säger ofta då att jag inte ska känna som jag gör, för han har valt mig och vet vad det innebär i det stora hela.

Jag vill så mycket mer än vad som går ibland, jag gillar inte att behöva inse mina egna begränsningar men det är ett måste. Vet att jag gör en hel del annat som underlättar här hemma men för mig räcker inte det och det blir då ett tillfälle då jag verkligen ser min funktionsnedsättning som min värsta fiende. Jag blir samtidigt så arg och besviken på mig själv fastän jag vet att det inte är mitt fel. Jag gör vad jag kan och jag märker att min man uppskattar det men jag känner mig otillräcklig ibland och svårare än så är det inte.

Vi är väldigt duktiga att prata med varandra när jag känner såhär och därför behöver jag inte ha dessa känslor inom mig och bära själv på. Att prata med någon som vill förstå och som kan ge svar och säga sin åsikt om saken är guld värt. Jag vet att jag som person inte är otillräcklig men tankarna om att kunna göra mer kommer nog aldrig riktigt att försvinna. Det är en del av de vardagliga saker jag får brottas med och det har jag accepterat. Man gör så gott man kan och mer kan man inte göra. Man är inte en sämre människa för det, alla har vi något som vi är extra bra på.

Frida

Kommentera