"Hur mycket förstår hon?"

Ett stort problem som tyvärr fortfarande är just ett stort problem i dagens samhälle är det här med okunskap. Okunskap skapar förutfattade meningar och missförstånd, det skapar också ilska, ledsamhet och rädsla bland oss som har någon form av funktionsnedsättning. Rädsla för att det inte har kommit längre i utveckligen år 2017.

Hur visar sig då den här okunskapen? Det finns såklart många olika sätt att tydligt se det och jag kommer ta upp fler under tidens gång här på bloggen. Men idag tänker jag skriva om hur man som person kan bli behandlad av en vilt främmande människa på gatan och tyvärr ibland sådana man trodde att man kände ganska bra.

Från småbarnsben och fram till nu så har jag alltför ofta varit med om att folk på gatan, i affärerna, lärare mm pratar över huvudet på mig. När jag var mindre så hade jag mycket sällskap av mamma när jag var iväg på någonting, annars sällskap i form av kontaktpersoner, assistenter eller vänner. Folk kan ställa en fråga som är ämnad till mig men som går rakt över huvudet till mitt sällskap och när jag var mindre så hade jag inte det modet att säga ifrån alltid så jag gillade läget. Det ska man aldrig göra.

Det var först i tonåren som jag fick skinn på näsan och faktiskt kunde markera att det inte är ett okej beteende. Att framförallt en vuxen människa får mig att känna mig så förminskad är bara sorgligt. Den värsta gången kommer jag ihåg än idag, det var i skolan och det var mitt första år där med nya klasskamrater och nya lärare. För att det inte ska kunna spekuleras i vem det handlar om så låter jag det vara osagt vilken årskurs det handlar om då syftet är att lyfta hur en extrem situation kan se ut, inte att hänga ut någon.

Jag kom in i lektionssalen tillsammans med en assistent som var med mig som lite stöttning varpå läraren i ämnet kommer fram till bänken där jag och assistenten sitter. Jag ser hur läraren direkt vänder sig till min assistent utan att slå en blick på mig och säger; Jaha, är det något jag behöver känna till om henne och hur mycket hänger hon med? Assistenten tittar chockad på läraren och jag känner hur jag blir både förbannad och sårad, jag kan knappt förstå att den här läraren ens sa det där och säger högt och ljudligt; Jag kan faktiskt prata för mig själv och min svårighet är att gå, inte att prata, förstå och att göra mig förstådd. Denna läraren blir röd i ansiktet och ser väldigt obekväm ut, hör ett tyst mumlande ”oj, förlåt.”

Öppnar man med något sådant så försvinner min respekt för den personen på nolltid oavsett vem det är. Den här situationen är det inte många i min närhet som vet om, men det är tyvärr såhär det kan se ut idag. Att folk på stan kommer fram och pratar bebisspråk är inte ovanligare det. Borde inte utvecklingen ha kommit längre? Ja jag har en funktionsnedsättning, men jag ÄR inte min funktionsnedsättning.

Frida

124918-2

Kommentera