Varför är det så viktigt med ett socialt liv?

Man ska inte ropa hej för tidigt, det är något jag fått erfara nu haha. Har fortfarande extremt illamående 24/7 och idag fick jag faktiskt ge mig och gå hem ett par timmar tidigare från jobbet, att sitta i telefon och prata med ett irriterande illamående är inte alltid så lätt och det tar på energin. Jag har pratat så mycket med omgivningen om att jag mått oförskämt bra nu i början av min graviditet men nu verkar lill*n där inne vilja göra sig lite påmind i kombination med alla hormoner 😉 Så jag åkte hem och har vilat fram till nu.

Min tanke med det här inlägget är att ta upp ännu en viktig punkt, såklart! Nämligen det här med sociala kontakter, fritidsintressen mm. Det är något som kanske inte alltid varit så lätt för mig periodvis och värst blev det i tonåren. Såhär i efterhand så ser jag ju tydligt varför det var som värst just då och det var självklart för att det var den perioden mitt självförtroende och min självkänsla svek som allra mest. Jag skämdes över min funktionsnedsättning, jag skämdes för mitt utseende och för vem jag var helt enkelt så jag trodde att lösningen på allt var att sitta instängd på rummet vid datorn och inte socialisera med folk i verkliga livet och inte syssla med någon form av aktivitet.

Mina föräldrar har alltid varit noga med att uppmuntra till att göra saker, träffa folk och vara med på olika aktiviteter. Jag var till exempel med i Linköpings Handikappidrottsförening under många år där jag hade chansen att träffa människor i liknande situation som jag själv. Mestadels så trivdes jag i det sällskapet men när de jobbiga perioderna kom så gick det inte alls, jag kunde istället hitta på att jag kände mig sjuk eller att aktiviteter var inställt bara för att hitta en ursäkt till att få vara hemma. Hjälpte det då? Nej såklart det inte gjorde. Det ledde till att jag blev betydligt latare, vikten gick åt fel håll fort och sist men inte minst så började jag tappa vänner på löpande band.

Konsekvenserna gjorde mig ännu mer deprimerad och jag kände mig bara ensam. Den sociala Frida som jag annars var hade försvunnit. Så de här åren var väldigt tuffa på många sätt.

Jag kan än idag tycka att det tyvärr är svårt med sociala kontakter i perioder men inte alls på samma nivå som innan. Jag har jobbat väldigt mycket med mig själv och fått så enormt med erfarenhet kring att ha ett socialt och aktivt liv med allt vad det innebär. Som jag nämnde i ett inlägg igår så är det mycket självförtroende som sviker ibland och det i sin tur leder till att jag undviker att ta kontakt. Jag blir osäker på om jag passar in även om jag innerst inne vet att jag har världens härligaste människor i min omgivning och jag har egentligen ingenting att vara rädd för, att ta plats är inte farligt. Men det är obekvämt i de perioder som mina tankar inte tillåter mig att se mig själv för den jag är utan fokuserar på hur jag ”borde” vara för att passa in.

Snälla ni, oavsett om just Du som läser detta är påväg in i tonåren, är i tonåren, vuxna eller föräldrar till barn och ungdomar i liknande situationer; Se till att hänga på så mycket sociala aktiviteter ni kan, träffa människor och tro på att du är en person som folk vill umgås med. För det är du. Du kommer ha så stor nytta av det i ditt vuxna liv och du kommer kunna sitta där en dag och tacka dig själv att du inte isolerade dig från omvärlden. Det är okej att självförtroendet inte alltid är med dig men låt inte det stänga in dig själv, det är när du mår som sämst som du behöver omvärlden. Låt dem finnas där för dig. Låt oss finnas där för varandra.

Frida

 

Kommentera