Våga tänka utanför boxen

Efter snart ett dygn med ständigt illamående så är jag rätt trött idag, men har ingenting planerat under dagen så det blir perfekt för min del. Hoppas ni alla har haft en superbra helg!

Idag ska jag skriva lite om det här med arbete som också är ett stort problem och det är det för många i dagens samhälle men man kommer aldrig ifrån att det är lite mer kämpigt för oss som ha särskilda behov som behöver tillgodoses. Sedan jag gick ut handels-och administrationsprogrammet vid Anders Ljungstedts Gymnasium år 2012 så har jag sökt en massa jobb, men de intervjuer jag fått chans att komma på är lätträknade. Men jag har alltid sett de få intervjuerna som en vinst till en början.

Något jag aldrig nämner när jag söker jobb är min funktionsnedsättning och att jag är rullstolsburen. Det frågar de ju faktiskt inte om i jobbannonserna eller hur? Jag vill att de ska lära känna Frida som person, inte min funktionsnedsättning och därför har jag valt att utesluta det helt vid kontakt med företag. Det som är mest spännande men också det tragiska i det hela är när dagen väl är kommen och det är dags för intervju. I mer än hälften av fallen ser man så tydligt hur personen man ska träffa blir obekväm när man ser att jag sitter i rullstol men han/hon försöker dölja det för att skapa en god stämning. Tyvärr så har jag känt redan där att det har varit kört och det har ju stämt. De presenterar arbetsuppgifterna och pratar gott om sina företag, men sen kommer alla hinder som de ser på grund av min situation. Istället för att prata om det som jag faktiskt kan så väljer man att fokusera på det som blir svårt och kan absolut inte tänka utanför den boxen.

I en del av fallen jag varit med om så har de jag varit i kontakt med tydligt uttryckt behovet av att tillsätta tjänsterna men efter att de träffat mig så får man höra att det kanske inte var så bråttom och att jag därför inte har gått vidare. Det blir så genomskinligt direkt, folk idag vågar inte sticka ut och göra en chansning och det är skrämmande. Personligen är det väl det jag tycker att en provanställning är till för, att ge personen en chans att visa att det kommer fungera och att man är ämnad för de arbetsuppgifter man blivit tilldelad. Men istället så avvisar man på ett sätt som man själv tycker är oskyldigt och smidigt. Men med så mycket erfarenhet jag faktiskt fått genom de här åren av kämpande så är det bara oprofessionellt, jag kan helt klart köpa att de inte vill anställa mig men då kräver jag också en ärlig anledning till varför.

Sedan kom början av året 2015; Jag skickade in en spontanansökan till ett företag som jag visste att några jag kände jobbar/jobbade för. Det tog kanske en vecka och sedan blev jag uppringd av HR-ansvarig som frågade om jag hade möjlighet att komma på en intervju redan samma dag. Jag valde att ge det en sista chans, det är tyvärr så att hur envis man än är så blir man ledsen utav alla motgångar tillslut och att ingen väljer att tro på att man kan så då är man inte lika motiverad längre och jag tror att ni är många som känner igen er.

Jag åkte iallfall dit, fick skjuts av min man som precis kommit hem från jobbet. På plats så fick jag träffa en mycket trevlig och glad kvinna, det var samma som hade ringt på förmiddagen. Även den här gången hade jag valt att vara tyst om min funktionsnedsättning och för en gång skull såg jag inget obekvämt eller osäkert i hennes ögon utan vi hade ett jättebra samtal som flöt på och det enda hon faktiskt frågade om min situation var om det var något speciellt de behövde tänka på för att underlätta för mig. Det är en viktig fråga för att undvika missförstånd mellan varandra så jag blev överraskad och glad. Men mer än så var det alltså inte med det så jag hade en bra känsla hela den dagen och helgen, jag var nämligen där på en fredag. Hon sa att hon skulle höra av sig efter helgen.

Så blev det måndag och jag kände att nervositeten började komma fram. Jag vågade inte hoppas på någonting och timmarna gick. Tillslut ringde telefonen och det var hon, vi småpratade lite först och jag försökte att analysera på hennes tonläge men det var nästintill omöjligt. Men så säger hon att de vill ge mig en provanställning, den lyckan var obeskrivlig och minns det så tydligt än idag. Äntligen fanns det ett företag som vågade tänka utanför boxen, som var beredda att ge mig en chans och som såg mig för den personen jag är. Den här arbetsplatsen är den jag fortfarande arbetar på och i mars har jag varit där i två år, idag sitter jag med en tillsvidareanställning. Jag kommer för alltid att vara företaget och människorna där evigt tacksamma, det gäller både chefer och anställda. Ni har valt att tro på mig och jag känner mig som vemsomhelst när jag kommer till jobbet, det är så det ska vara.

Stort JA för företag som vågar tro på alla oavsett vem man är.

Frida

Kommentera