Jag är inte lat, jag vill bara få klara mig själv.

Jag tänkte köra vidare på tema självständighet i det här inlägget då det är ett väldigt stort ämne med mycket att diskutera och informera.

Under hela min uppväxt så har mina föräldrar kämpat hårt för mina rättigheter i form av hjälpmedel, assistans och de ekonomiska ersättningar man faktiskt har rätt till som förälder till ett barn med funktionsnedsättning. Men allt kostar pengar, alla resurser, allt som underlättar livet för både mig och min familj. Man kan tycka och känna att alla ska få den hjälp man behöver för att kunna leva ett normalt fungerande liv oavsett vad för typ av svårigheter man har men så är inte verkligheten.

Jag använder mig av en manuell rullstol både inomhus och utomhus för att ta mig fram i alla väglag. Det har redan sedan jag var liten pratats om att kanske kunna få en elrullstol men svaret vi fått tillbaka är att jag är för frisk för det vilket man kan tolka som både bra och dåligt. Jag blir naturligtvis glad av att höra folk säga att jag är frisk, för det är jag. Men jag har svårigheter som behöver tillgodoses och dessutom en kropp som ska hålla i många år till. Att jag skulle önska att få tillgång till en elrullstol handlar inte om lathet överhuvudtaget utan det handlar om att slippa vara beroende av någon samt att låta min kropp hålla så länge som möjligt.

Tänk dig en så enkel sak som att åka bort till närmaste affär och köpa de där förbrukningsvarorna som man behöver köpa regelbundet och få med dig kassarna hem på ett smidigt sätt. Att låta din partner slippa tänka på det när han/hon kommer hem från jobbet, visst vore det fantastiskt skönt och en boost för relationen dessutom? Men framförallt får du som individ känna dig självständig och slippa vara beroende av någon. Det jag precis skrivit är vad som skulle hända om man bara insåg att jag skulle dra nytta utav en elrullstol. Jag kör dag in och dag ut med min manuella rullstol idag, hur mycket tar inte det på axlar, armar och faktiskt min rygg? Återigen förespråkar inte jag en stillasittande livsstil men man måste tänka långsiktigt, jag har ingen lust att vara helt slut i alla kroppsdelar när jag blir runt 35-40 år.

För ett par veckor sedan träffade jag min arbetsterapeut för att få hjälp med fonder som jag nämnde i förra inlägget och då kom faktiskt den här frågan upp direkt från henne; ” Har du funderat något på det här med elrullstol?” Jag talade då om det här att vi kämpat hela min uppväxt för detta men alltid fått svaret att jag är för frisk. Då såg man nästan hur hon höll på att tappa hakan, det var inte ett svar hon hade väntat sig. Så tillsammans med henne så gjordes en ansökan om att få en elrullstol, hon fixade så att jag skulle få ett läkarutlåtande även till det då vårdcentralen nekade mig och tyckte att jag skulle vända mig till någon annan med bättre kunskap om min funktionsnedsättning. Roligt att det går så mycket lättare när någon annan ringer i ens ställe, eller hur?

Så nu är det återigen den här väntan, jag tänker inte ropa hej än men det känns väldigt skönt att någon äntligen har lyssnat och som vill hjälpa mig på vägen mot ett självständigt liv.

Ingen ska behöva vara beroende av någon mer än man har behov utav, för det är absolut inga fel på att behöva hjälp. Men att leva så självständigt man kan utifrån sina egna förutsättningar är guld värt. Jag kommer inte att ge mig förrän världen öppnar sina ögon för hur det ser ut i samhället på riktigt, förrän rätt saker prioriteras och då syftar jag såklart på allt och inte bara personer med funktionsnedsättning. Men jag kommer heller inte ge mig förrän alla blir sedda på samma nivå, förrän alla människor ska känna en tillhörighet oavsett vem man är. Sist men absolut inte minst; Jag ger mig inte förrän man ser en tydlig minskning på all okunskap som bidrar till fördomar. Det kanske är ett livslångt projekt men når jag bara en bit på vägen så är den biten värdefull för många. Jag har bara börjat.

Frida

 

 

Kommentera